söndag 31 maj 2009

Donation till småfåglar

Makarna Nils och Judit Setterberg bodde i Falla Skyllberg. Judit avled 1987. Då var hon nära 90. Makarna värnade om djuren och donerade en stor summa pengar till djurmat.
Arne Björck i Falla skötte påfyllningen av foderautomaterna länge. Pengarna till fågelmaten kom från makarna Setterberg.

Auktionen efter makarna Setterberg gav en del pengar. Det handlade om fyra-fem hundra utrop.


Askersunds kommun har fått många märkliga donationer genom åren, där kravet har varit gåvan ska ombildas till fonder. I testamentena har det stått utförligt vilka som kan söka pengar ur de olika fonderna. Ofta är donationerna gamla med dåtidens krav. Kommunen har ombildat och slagit ihop ett antal fonder för att överhuvudtaget kunna dela ut pengar till folk. Och det är inte helt lätt att ombilda fonder. Det är olika höga instanser som först måste godkänna allt och då handlar det mycket om byråkrati för att allt ska bli rätt.

En av de märkligaste donationer som kommunen fått var efter makarna Judit och Nils Setterberg i Falla, Skyllberg. Judit avled 1986, men då var maken Nils redan borta. Det handlade om ganska mycket pengar. Den största privata donationen som kommunen ansvarat för. Behållningen i boet, 360 268:38 kronor, skulle enligt testamentet placeras i en djurfond. Enligt testamentet som upprättades redan 1962 skulle ”fondens hela ränteavkastning gå till åtgärder för skydd av i vilt tillstånd varande djur på marken och för fåglar i luften. Ränteavkastningen skull årligen förbrukas”.

I testamentet föreskrevs att fonden skulle förvaltas av Lerbäcks kommunalnämnd. Nu skrevs testamentet före kommunsammanslagningen, så det blev istället kommunstyrelsen i Askersund som delar ut pengar för att hjälpa djuren. I testamentet står det tydligt och klart att det är djuren i Lerbäck och Snavlunda, som ska förfoga över ränteavkastningen. Hur makarna Setterberg tänkte hindra fåglarna från centralorten att få ta del av fröna har jag inte fått klart för mej.

I testamentet ingick fast och lös egendom beräknad till 83 800 kronor. Nu blev den summa betydligt högre efter försäljningen av makarnas hus i Falla och en auktion. Sammanlagt blev summan från makarna Setterberg drygt 500 000 kronor . Testamentet var inte riktigt bevakat från början. Det fanns släktingar som hade rätt på en del av pengarna. Beslutet blev till slut att djuren och släktingarna fick dela på pengarna.

1990 rev kommunen upp det gamla beslutet om hur pengarna till djuren skulle fördelas. Olika föreningar och allmänheten fick då också chansen att vara snälla mot djuren med donationspengarna. En ansökan om foder ska sändas in till Askersunds kommun. Sedan avgör de ansvariga på kommunen vilka som ska få pengar till djurmat.

Ruben Carlsson i Falla som jag kände ganska nära fortsatte att mat fåglarna något år efter Judits död 1987. Han bodde granne med henne. Ruben berättade för mej att hon hade hela frysen full med bröd, talg och annan mat till fåglarna. Ruben använde sig av det förrådet så länge det räckte. Och det räckte länge. På auktionen efter makarna Setterberg fanns en mycket ovanlig vevgrammofon. Men det var inte så konstigt som det lät. Judit bodde under många år i Kanada och hade köpt den där.
OVE DANIELSSON
PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida om det skulle vara så..

torsdag 28 maj 2009

Titanic blev Hans öde

Vykortet som Hans Eklund skrev till sin bror Anders i Kårberg visade Titanic i all sin prakt.
Hans Eklund skulle besöka sin morbror i Arizona, men ödet ville anorlunda.

Det här är baksidan på vykortet som 16-årige Hans Eklund skrev till sin bror 1912.


Hans Eklund planer för sina resa var att han skulle börja arbeta åt morbror Johan i Arizona. Familjen hade tidigare fått ett fotografi från Johan. Det är han som sitter till vänster.



Kära Anders! Nu är jag redo för min avresa med denna båt. Tillönskar en glad Påsk, och den bästa hälsningen på födelsedagen. Hans.

Så skrev Hans Eklund, Kårberg, på ett vackert vykort från Southampton, England, daterat den 4 april 1912. Kortet var adresserat till brodern Anders hemma i Kårberg. På framsidan fanns Titanic, som då var världens största fartyg. Det var 16-årige Hans Eklunds sista hälsning hem till Sverige. Tio dagar senare gick Titanic på ett isberg och försvann ner i havets djup med 1 500 människor. Bland de omkomna fanns Hans Eklund. Hans kropp hittades aldrig.

Det är nu 97 år sedan atlantångaren sjönk på sin jungfruresa mellan Europa och Amerika. Fortfarande är Titanics öde mycket omskrivet. Bara för någon vecka sedan såldes föremål från överlevande för mycket stora pengar på en auktion i sydvästra England. Anledningen till att jag kan publicera bilder och hälsningar från Hans Eklund är att jag på mitt jobb som journalist träffade makarna Konrad och Rut Larsson i Kårberg för ett antal år sedan. Ruts familj och Hans Eklunds mamma bodde granar i många år. De umgicks också flitigt familjevis. Vykortet från Hans Eklund fanns bevarade hemma hos Larssons.

Hans Eklunds mamma pratade aldrig om vad som hänt sonen berättade Rut för mej. Men det var heller aldrig någon som frågade. Resan över Atlanten var beräknad att ta fem dagar. Ombord på Titanic fans ungefär 2 210 människor, varav 900 tillhörde besättningen. Svenskar och svensk-amerikaner var den största gruppen från Norden. Hans Eklund arbetade på kontoret vid Skyllbergs bruk. Han skulle åka över till sin morbror i Arizona.

I början av 30-talet kom morbrodern tillbaka från Amerika. Han flyttade senare till Hardemo där han köpte en gård. Hans Eklunds mor fick 2 699 kronor ur en välgörenhetsfond efter sin sons död. Det var ett mycket högt belopp. Anledningen var att modern var beroende av sonens arbete för sin försörjning.
OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna . Har också en hemsida under uppbyggnad om det skulle vara så: http://ovedanielsson.se/index.html

tisdag 26 maj 2009

Owe kastar in handduken

Erling Johansson och Owe Ranebäck uppvaktade städaren Lasse Pettersson med partiets "Vitsippepris" för några år sedan. Ett mycket populärt val.
Ulf Bladh tar över en del av Owe Ranebäcks politiska uppdrag i Askersund. Bland annat i kommunstyrelsen. Han var aktiv inom kristdemokraterna i Örebro inan han flytade till Askersund.

Några av de politiska profilerna i Askersund har lämnat sina uppdrag de senaste veckorna. För någon vecka sedan meddelade kommunstyrelsens ordförande Bo Trygg, s, att det var dags för någon annan att ta hand om ordförandeklubban. Trygg kommer dock att fortsätta i fullmäktige valperioden ut. Vad jag kan förstå bli det som förste vice ordförande i fullmäktige efter Eva-Lotta Norling-Larsson, som önskade bli befriad från sitt uppdrag vid måndagens fullmäktige. Vem vet, han kanske blir trygg ordförande på sikt….

I måndags meddelade också kristdemokraten Owe Ranebäck, att han skulle lämna kd:s fullmäktigeskuta. Owes motiv för att lämna sina uppdrag var full legala. Han är i 70-årsåldern och ska flytta till Örebro. Owe har varit med i Askersundspolitiken i drygt tio år. Han har varit en profil som jobbat hårt hela tiden för at inte folk ska duka under av olika droger. Främst har han värnat om ungdomarna.

Owe har inte varit den som löpt fram och tillbaka i fullmäktige och pratat om allt. Han har valt att gå upp i ärenden som legat honom varmt om hjärtat. Under mina år på tidningen hade jag mycket att göra med sympatiske Owe. Vi har ibland träffats på stan och pratat om det mesta. För några veckor sedan tog vi en fika på Tutingen ihop utan att det var förutbestämt. Vi bara stötte ihop Precis som Trygg har han kunnat hålla skillnad på sak och person. Ibland var han varit kritiskt mot att jag inte bevakade föreningshändelser som han var inblandad i. När jag förklarade varför förstod han alltid. Särskilt besvärligt kunde det vara i valtider när politikerna reste runt på PR-turnér. Då ville alla att man skulle vara där, så det gällde att hålla en rak linje. Att bara bevaka det som verkligen var intresse för askersundarna.

Owe har också kontakt mej sedan jag slutade på tidningen för medverkan på kristdemokraternas årsmöte och berätta lite om mina möten med partiets politiker. Och det har ju varit några stycken genom åren. Tvingades tacka nej av privata skäl. Men det kanske blir läge en annan gång. Helt klart kommer Owe att saknas i Askersunds politiska liv. Vi pratade ibland om våra snygga namn. Vi kom aldrig fram till varför det just blev Owe. Men vi skiljer oss på en väsentlig punkt. Och det är W. Måste också bekänna en verklig miss när det gäller Owe och fullmäktige. Jag förväxlade i hastigheten hans efternamnet med vänsterpartiets Katarina Raneborn. Och visst är Ranebäck och Raneborn ganska snarligt för att nu komma med en bra bortförklaring. Jag bad om ursäkt och Owe var inte det minsta arg. Även om det skiljer en del politiskt mellan de båda.


Owe hade en rad olika uppdrag som det ofta blir för medlemmar i mindre partier. Nu tar en annan kd-veteran, Erling Johansson, över en del och den andra delen tar Ulf Bladh över. Han är ganska okänd som politiker i Askersund, men hamnar nu i kommunstyrelsen. Men Ulf är ingen nybörjare som politiker. Han var nämligen med och grundade kristdemokraternas företagarråd i Örebro. Ulf var också styrelseledamot i Örebroporten.
OVE DANIELSSON
PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida under lite uppbyggnad. Grannpojken har gjort den: http://ovedanielsson.se/index.html

söndag 24 maj 2009

Askersunds förste pressfotograf

Magnus Bromander hade bra ordning på sina bilder.
Bilden på "Stålfarfar" var attraktiv även hos kvällstidningarna.

Magnus följde IFK:s allsvenska bandylag både hemma och borta.





Förre urmakaren Magnus Bromander var Askersunds förste ”riktiga” pressfotograf. Han sprang inte omkring som dagens lokalskrivare, både med kamera och anteckningsblock för att intervjua. Magnus ägnade sig enbart åt att fotografera. Men så blev det också bra bilder.

Magnus finns inte kvar i livet längre, men hans Askersundsbilder kommer att leva länge. Vi hade ofta kontakt med varandra. Särskilt intensivt blev det i samband med Askersund 350-årsjubileum, då jag körde en serie med Magnus bilder under en egen vinjett. Det var mycket uppskattat bland askersundarna.

Vid sidan av sitt urmakeri hade Magnus en typ av deltidsanställning på gamla Askersunds-Tidning under en tioårsperiod på 40-och 50-talen. Det var också han som gjorde i ordning det första mörkrummet på tidningen. Rummet användes även när Allehanda hade tagit över. Jag själv har tillbringat många timmar i det trånga mörkrummet.

Magnus sa många gånger till mej att tiden som fotograf på tidningen var underbar. Det var jobbigt men mycket roligt. Askersunds-Tidning kom bara ut tre dagar i veckan. På söndagskvällarna efter bandymatcherna på gamla IP, fick han sätta sig i bilen och åka in till en klicéverkstad i Örebro med bilderna. Där var kön lång med fotografer, som hade samma ärende. Magnus berättade för mej att lilla Askersunds-Tidning alltid kom långt bak i kön. De större tidningarna i Örebro hade företräde. Som tur var kom inte ”Askersundaren” ut förrän vid middagstiden på måndagen.

Det var mycket idrotten som gjorde att Magnus började fotografera. Han var aktiv inom IFK Askersund på olika sätt. När IFK spelade allsvensk bandy, så följde Magnus laget med sin kamera, både hemma och borta. Han lämnade bandybilder till olika tidningar. En verklig stor händelse i det bandytokiga Askersund inträffade 1945 då IFK:s Gunnar Carlsson blev uttagen till landslaget. Magnus fanns på IP för att spola is, när hans pappa kom ut vid niotiden på kvällen och berättade att Gunnar skulle spela i landslaget. Magnus pappa hade hört det på radio och ville göra sonen beredd med sin kamera. Lite senare på kvällen kom Gunnar själv ut till IP och tränade en stund. Han hade en stor supporterskara med sig berättade Magnus.

Magnus var sedan med Gunnar som ledare till hans första landskamp. I den matchen utsågs Gunnar till landskampens bäste spelare. Och Magnus fick sina bilder. En av hans verkliga pangbilder tog han på ”Stålfarfar” Håkansson, när Sverigeloppet på cykel gick genom staden på 50-talet. Kvällstidningarna stod på kö för att få köpa bilder.

Magnus började tidigt med en småbildskamera. På den tiden använde de flesta fotografer storbildskameror som Rolliflex och liknande. Redan när Askersund firade sitt 300-årsjubileum 1943, använde Magnus en småbildskamera. Många av hans pressbilder är unika både vad gäller miljö och personer. Leif Linus Larsson , har haft möjlighet att kopiera Magnus bilder och visa upp en för allmänheten. På det viset förs Magnus fotoarv vidare och det är ju mycket trevligt. Elof Fryxell var en annan fotograf vid den här tiden i Askersund. Han hade fotoaffär med egen ateljé. Ibland blev han kallade till olika uppdrag. Men Magnus var den förste ”riktige” pressfotografen som fanns på plats när det hände något.
OVE DANIELSSON
PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida som är lite på gång.

http://ovedanielsson.se/index.html

torsdag 21 maj 2009

Luffarhärberget Skoporten del II


För någon dag sedan skrev jag på bloggen om luffarhärberget Skoporten vid uppfarten till Stjärnsundsallén. Huset finns inte kvar längre och verksamheten upphörde 1956. Många minns det vita huset vid vägkanten. Jag efterlyste lite bakgrund till verksamheten. Nu har jag hittat den själv. Det brukar kallas källforskningen.

Det var brukspatron Algot Cassel och hans maka Augusta som tog initiativet till att upplåta ett rum i Skoporten till luffarhotell. Året var 1924. Nu var det inte bara av ren humanitet som makarna Cassel upplät rummet. Mul-och klövsjuka sköt fart 1924 och utestängde luffarna från logar och loft. Cassels var naturligtvis rädda för att vandrarna skulle ta sig in logarna trots förbudet. Skoporten blev ett alternativ för vandrarna.

Det var Karl XIV som på sin tid lät uppföra byggnaden vid Skoporten. Hade Hans Majestät kunnat ana att det så småningom skulle bli landsvägsriddarna som skulle överta grindvaktarstugan vid allén hade han kanske tänkt sig för två gånger innan han lät uppföra Skoportsbygget. När Skoporten stängdes var det Uppsala Universitet som ägde stället. Beslutet togs av Universitetets Skogsförvaltningen. När arbetslösheten var som störst på 30-talet var det inte mindre än 1600 luffare som tog in på Skoporten under ett år. Rekordet för en natt var 16 personer

Snickaren och trotjänaren vid Stjärnsund, Ernst Pettersson var 76 år när verksamheten stängdes 1956. Han bodde i en del av huset och var ansvarig för verksamheten i 32 år. Ett problem mot slutet var det ökade supande bland hyresgästerna. Brännvinet hade släppts fritt 1 oktober 1955. Bland de som gick arbetslösa på vägarna fanns många vilsna själar som gärna tog till flaskan.
OVE DANIELSSON


PS! Kommentera gärna och kolla om ni vill på min hemsida som är under uppbyggnad:http://ovedanielsson.se/index.html

onsdag 20 maj 2009

Luffarhärberget Skoporten
















Begreppet luffare kom till på 1800-talet. När det gamla bondesamhället blev till et modernt industrisamhälle och många blev arbetslösa. Ett sätt att försörja sig var att dra ut på landsbygden. För att luffa. Det närmaste man kommer luffa i dag är Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”.

Vid infarten till Stjärnsund söder om Askersund fanns ett välkänt ”luffarhärbärge” fram till 1956. Det är säkert inte många som kommer ihåg det i dag. Efter midsommarhelgen 1956 slog vaktmästare Ernst Pettersson definitivt igen portarna vid Skoporten. Huset kallades Skoporten. I slutet på 50-talet blev det tunnsått med ”luffare”. Det sociala nätet hade fångat upp de flesta av de som av olika anledningar tvingades vandra och cykla runt på våra vägar.

När Skoporten upphörde fanns det inte många lokaler av det slaget. Skoporten var mycket uppskattat av vägfararna. Det var en plats där de i lugn och ro och utan att göra intrång kunde laga sig ett mål mat, tvätta kläderna och sova i en riktig säng. Rummen uppläts helt gratis. Under midsommarhelgen 56 bodde tre personer på Skoporten. Två av dessa hade bott där många gånger.

Vem som ägde huset och vem som stod för driften av Skoporten har jag inte lyckats få fram. Men kanske det är någon som läser det här vet mera och kan berätta. Det är bara att höra av sig eller kommentera direkt på bloggen. Det vore intressant att veta hur det fungerade. Det jag vet är att Ernst Pettersson var ”klockarfar” på Skoporten sedan det började upplåtas till luffarhärbärge.

Det var populärt at vandra i trakter där det fanns teglebruk, med varma ugnar att ligga intill. Samma sak gällde för glasbruken. Det var skönt at ligga nära ugnarna. I Askersundstrakten fanns både Hammars glasbruk och teglebruket i Bastedalen. Många av luffarna skrev poesi eller målade tavlor. Nobelpristagaren Harry Martinsson gick på luffen några år. Boken vägen till Klockrike handlar om den tiden.

År 1921 arrangerades en luffarriksdag i Hallsbergs Folkets hus med 200 närvarande. Det var luffarkungen Karl Oskar Karlsson som tog initiativet för landets hemlösa. Han var själv konstant arbetssökande och blev till sist yrkesluffare. Han lär ha vandrat genom Sverige 38 gånger. Mot slutet använde han dock cykel. Under riksdagen i Hallsberg krävde de närvarande att kommunen skulle hjälpa dem med arbete och bostäder. Luffarna på kongrensen hade inget at äta och för at inte hungern skulle påverka dem att fatta felaktiga beslut så tog man långa pausar för vila.

I dag finns inga luffare kvar längre. Men vi har ju uteliggare….
OVE DANIELSSON

PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida under uppbyggnad:http://ovedanielsson.se/index.html

tisdag 19 maj 2009

Bo Trygg


Kommunalrådet och kommunstyrelsens ordförande i Askersund, socialdemokraten Bo Trygg, har meddelat att han kommer lämna sin post den 1 oktober i år. Det känns lite vemodigt. För de unga i Askersund har han alltid funits. Precis som Hasse Alfredssons figur, ”Robert Lind i Kramfors”. Det kommer att bli ovant att inte se Trygg olika sammanhang som har med kommunen att göra.

Själv har jag som journalist haft kontakt med Trygg sedan han fanns med i SSU och var ombudsman i Unga Örnar. Han har alltid varit engagerad i arbetarrörelsen , precis som sin mamma Stina. Han har det i blodet. I mitt arbete som journalist har avgående kommunalrådet varit ett föredöme att ha att göra med. Han ställde alltid upp och besvarade frågor. Vänligt och insatt. Fanns han inte på plats i rådhuset så gick det alltid att nå honom på telefon. Lovade han att ringa upp så gjorde han det. Det kvittade om han var i Stockholm på viktigt möte eller besök i den polska vänorten. Han ringde upp till skillnad från många andra som lovat. Själv måste jag erkänna min egna brister i att ringa upp.

Trygg är en man av ordning. På hans skrivbord finns inga onödiga papper. Så var det åtminstone när jag var kvar på tidningen för några år sedan. Trygg uppträde alltid propert och snyggt klädd. Han har varit bra på att representera kommunen vid invigningar, bandklippningar och annat som tillhör en kommunalrådspost. Ytterligare ett plus var också att han höll korta och mycket hörbara tal. Inget mummel där inte. Det blir genast lite lättare om alla kan höra klart och tydligt.

Det är lätt att förstå Trygg att han nu vill sluta på sin utsatta post, som det ändå är att vara kommunstyrelsens ordförande. Han har funnits med sedan i början på 80-talet. Och det blir tuffare att vara politiker för varje år som går. Trygg har ibland fått kritik för att vara allt för vänlig och samarbetsvillig inom politiken. Han borde ha gått hårdare och snabbare fram, har en del ansett. Har aldrig hört honom göra ett personangrepp i fullmäktige och då har jag ändå refererat en del genom åren. Ibland har jag faktiskt tyckte lite synd om honom när han blivit påhoppad. Det är svårt att bli arg på honom. Det har till och med politiska motståndare klagat över i fullmäktige. Många önskade att gå hårdare fram mot honom, men har avstått.

Klart att Trygg många gånger inte tyckte det var särskilt trevligt det jag skrev, men som var en självklarhet för mej som journalist. Han hade säkert önskat att jag väntat några veckor med olika ärenden, men för mej var det viktigt att få ut nyheten så snabbt som möjligt. Trygg kunde dock skilja på sak och personen. Han var lika vänlig trots påhoppen. Vi hade olika roller, jag min och han sin. Och det respekterade han alltid. Kanske kommun kunde använda Trygg som konsult i mediaträning framöver. Det är ju populärt med sådant nu för tiden.

Hörde honom säga i en intervju att han skulle börja spela golf. Det är bara att önska lycka till. Själv har jag försökt en gång. Förre landslagsmannen i bandy och vännen Karl-Erik Södergren och jag var ute och bilade vid ett tillfälle och hamnade vid banan i Åmmeberg. Karl-Erik tyckte vi skulle pröva med var sitt slag. Det gick åt skogen för oss båda. Och sedan var det färdiggolfat för oss. Men Bosse är nog tryggare än vi var på banan. Han kanske inte behöver ha lika bråttom som oss, nu när han lämnar politiken.
Ove Danielsson
PS! Kommentera gärna. Adressen till hemsidan som är lite under uppbyggnad är:

söndag 17 maj 2009

Metkroken krossades på torget











Torget i Askersund har varit och är ett kärt diskussionsämne . Efter ombyggnaden för några år sedan så är askersundarna delade i två läger. Ett gäng tycker det blev snyggt och bra, medan andra tycker det blev sämre än tidigare. Helt enkelt en onödig utgift. Att inte själva kullestenstorget blev riktigt bra är nog alla ense om. Pengarna räckte inte till det man verkligen skulle göra, nämligen att göra torget jämnare. Upphandlingen måste ha klickat ordentligt. Men så fick den också göras två gånger. I övrigt tycker jag det blev bra.

Några har varit inne på att ersätta kullerstenarna -som ger torget sin prägel- med plattor. Men det är otänkbart. Centrala stan är kulturmärkt och det skulle vara ett helgerån att ta bort kullerstenarna. Men det är inte första gången det varit bråk om torget. Inför Askersunds 300-årsjubileum 1943 uppstod en het politisk strid om en gammal fin torglampa. I folkmunnen var den döpt till ”metkroken”. Lampan hade stått på torget sedan staden fick elljus.

Eftersom det skulle bli jubileumsfest på torget skulle lampan bort ansåg hälften av de aktiva politikerna, medan andra hälften ville ha lampan kvar. Beslutet blev att den skulle bort och placeras i stadsparken. Men när ”metkroken” skulle plockas bort gick allt snett. Stolpen slog i marken och gick i tusen bitar! Den var tillverkad av gjutjärn. Stadens förste pressfotograf Magnus Bromander följde händelserna med sin kamera. Förutom att plåta fick han också lyssna till alla bortförklaringar varför ”metkroken” slog i marken. Det var ingen som ville ta på sig skulden. Och Askersunds stad-som det hette då- blev en lampa fattigare.
Ove Danielson

PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida som är lite under uppbyggnad: http://ovedanielsson.se/index.html

fredag 15 maj 2009

Bara män







Om en kvinna ska hedras med ett gatunamn i Askersund måste hon minst vara drottning. När det gäller männen så räcker nästan med att ”bara” vara man för att hedras. I centrala Askersund finns det sex gatunamn, efter lika många kända herrar. Gatunamnen är Börje Sandelins väg (konstnär),Folke Dahlbergs väg (konstnär), Stöökagatan (familjen Stöök är en känd affärsfamilj med stort hembygdsintresse), Torsten Carlssons väg (köpman och ordförande i i IFK Askersund under många år), Joel Haugardsgatan (tidningsman och författare), Samt Trafvenfeltsvägen (konstnär och befälhavare).

Kvinnan i sällskapet är drottning Kristina. Hon har hedras med Drottning Kristinas väg. De som döpt gator i Askersund kunde inte bara gå förbi drottningen. Det var nämligen drottning Kristinas förmyndarregering som beviljade Askersunds stadsprivilegier den 13 juni 1643.

I Askersund är det kommunsstyrelsen som tar det slutliga beslutet när det gäller nya gatunamn. Tekniska nämnden uppmanar först kultur-och fritidsnämnden att komma med förslag. Nu för tiden är det mycket ovanligt att döpa gator efter kända personer. Börje Sandelin och Folke Dahlberg, var de två senaste manspersonerna som fick gator döpta efter sig. Det hände i början av 1990-talet. Vem blir då den första kvinnan efter drottning Kristina? Alla väntar med spänning.
Så här i förbigående kan nämnas utan att ha med gatunamn att göra, så har Askersund fått sin första kvinnliga kommunchef . Hon heter Madeleine Andersson. Jag vet inte om hon bor i Askersund, men om inte kanske hon kommer att göra det snart. Vid någon gata.
Ove Danielsson
PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida under uppbyggnad:http://ovedanielsson.se/index.html

torsdag 14 maj 2009

Gamla IP

Bilden på gamla IP i Askersund är från slutet av 70-talet
Så här såg det ut på gamla IP vid invigningen 1925.

Publikrekordet på gamla IP var imponerande 4 107 personer. Rekordet sattes 1956 då IFK möte ÖSK hemma i bandy. Matchen slutade 2-2. Det hjälpte inte. IFK åkte ur allsvenskan.


När gamla IP invigdes 1925 hölls stora friidrottstävlingar. Stora delar av svenska eliten fanns på plats i Askersund. Här vinner Sten-Pelle Pettersson 110 meter häck.



Flytten av gamla IP vid Torsten Carlssons väg i Askersund upp till Solbergaområdet var ett dåligt politiskt beslut. Det tyckte jag då och det tycker jag fortfarande även om det var länge sedan. Och då handlar det inte bara om nostalgi. Även inom IFK Askersund var de flesta emot flytten , liksom större delen av askersundarna. Idrottsplasten från 1925 med sin träläktare skulle ge plats för hyreshus. Ironiskt nog var det just Torsten Carlsson som var med och skapade gamla IP. Han var ordförande i föreningen i 39 år. Han kunde säkert inte drömma om att hans namn skulle användas som ett områdesnamn på en nybebyggelse. Torsten kan väl ändå glädja sig åt i sin himmel att ett antal av de gamla björkarna som planterades vid invigningen 1925 fortfarande står kvar.

Från början var det meningen att bostadsbebyggelsen skulle ske på Solbergaområdet, men av någon outgrundad anledningen kastades planerna om i sista minuten. Det fanns politiska partier som var motståndare till flytten, men de var för små för att kunna påverka beslutet. Det var tänkt att idrottsplatsområdet skulle utvidgas vid gamla IP. På den tiden var inte Konsum byggt och inte heller en del av bensinmackarna norr ut. Det hade gått att utveckla området om det inte hade blivit en politisk låsning. Det fanns också högröstade personer som vill ha en nysatsningSolberga. Men jag har alltid tyckt att gamla IP låg bättre till för alla.

IFK var emot flytten men hade inget att säga till om i det här fallet. Kommunen hade övertagit idrottsplatsen och skötseln 1963. Föreningen orkade inte längre med att driva anläggningen både vinter och sommar. Under många år var kommunens bidrag 7 000 kronor. Pengarna skulle användas till spolning för askersundarnas bästa. IFK fick inte en krona för marken som säkert var värd flera miljoner. Kommunens tack för marken var att det skulle uppföras ett klubbrum som ersättning för det gamla. Men det tog många år innan det löftet infriades.

Förmodligen hade en flytt varit omöjlig i dag. Kulturen hade nog sagt nej till att riva den gamla träläktaren från 1925. Läktaren på trevliga Skyllbergsvallen är från 1939 och den har kulturen ansett varit värd att satsa på som tur är. Solberga IP är en stor och praktiskt anläggning. Men historielös och tråkig enligt mitt sätt att se det på. Fältliknande anläggningar med gräsplaner är som de är…
Det behövs en trevlig inramning både för publik och spelare. Och ett omklädningsrum vid planen. Det blir det aldrig riktigt intimt på anläggningar som Solberga.

Ett skäl för flytten var att man skulle få en grusplan för skridsko och bandy. Och runt planen skulle det bli löparbanor. Så blev det också. Men det viktigaste blev aldrig av, en konstfryst bana. Grusplanen används i dag lite av fotbollen på våren och för skridskoåkning om det är kalla vintrar. Annars står den för det mesta helt öde. Ingen särskilt trevlig syn under sommarmånaderna. Banorna till fri idrotten borde ha placerats i Åsbro direkt där det fanns och där det finns en aktiv friidrottsklubb med Börje Nordin i spetsen.

Personligen tror jag att Solberga kunde ha blivit ett mycket fint bostadsområde, med närheten till Vättern. Tala om sjönära tomter. I det området hade också kunnat inrymmas ett omklädningsrum med bastu för de som vill utnyttja elljusspåret. Men nu är det som det är. Och med facit i hand är du ju alltid lätt att ha åsikter, men jag håller fast vid vad jag tyckte i slutet på 70-talet när det gäller idrottsplatsen.
Ove Danielsson
PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida under uppbygnad om någon vill kolla. Adsressen är:http://ovedanielsson.se/index.html

måndag 11 maj 2009

Kändisar

Björn Afzelius vid en konsert i Askersund. Det var en mycket sympatisk man.
Bild:Ove Danielsson
Olof Palme gillade att prata med journalister.
Bild:Ove Danielsson

Stefan Schutzer trollade bort Gudrun Schyrman vid en tillställning i Áskersunds hamn. Men hon dök som vanligt upp som "kvinnan i lådan".
Bild:Ove Danielsson


Ordet kändis får en del att reagera surt. Särskilt en del som blivit kändisar. De vill inte veta av ordet när de kommit så långt. När en del tidningar skriver ”så kallad kändis” blir ilskan ännu värre. Det senare har jag aldrig förstått mej på. Endera är man kändis eller inte. Man blir det ofta vilket man vill eller inte. Och fördelarna brukar ofta uppväga nackdelarna.

Som journalist lokalt blir man någon slags halvkändis. Jag har egna erfarenheter av det efter 30 år på en tidning utan att på något vis jämföras med riktiga ”kändisar”. Men det är inget som plågat mej. Jag har hållit mej på min kant och försökt upprätthålla en balans på mitt sätt. Och det har gått bra. Klart att det var jobbigt ibland om man skulle ut och ta en pilsner på något näringsställe under en ledig helg och ville koppla av. Efter ett par glas blir ofta folk sentimentala och vill prata ut om orättvisor som de drabbats av. Både privat och kommunalt. Det kunde vara knepigt. Men om det var nödvändigt med en pilsner gick det också bra att stanna hemma eller göra en utflykt till någon annan stad. Ett enkel och bra tips för lokala kändisar.

Under åren som journalist träffade jag massor av kända personer i mitt jobb. De flesta var mycket trevliga, men en del hade kändisskapet gått åt huvudet på. Ibland ser jag de här personerna på TV, hör dom på radio och läser intervjuer i tidningarna som de gjort. De pratar vitt och brett om hur fina mänskor de är och hur man ska vara. När man träffat dom så är det inte mycket som stämmer med vad som sägs. Det kan vara svårt att lära som man lever…

Några som jag träffat har föregåtts av rykten om att de skulle vara mycket stöddiga och behandla journalister som något katten släpat in. Artisten Björn Afzelius hade rykte om sig att vara en mycket svår person. Men han var är en av de mest sympatiska artister jag träffat. Han tog i hand och presenterade sig som Björn, trots att väggarna var klädda med hans affischer. Ingen kunde undgå att det var han som skulle sjunga.
”Du behöver väl inte smälla av några kamerablixtar när jag sjunger om känsliga ämnen”, vädjade han.
Vid den tiden hade också en del dansband börjat använda hans populära sånger vid sina framträdanden. Många tycket det var bedrövligt att dansa till Afzelius sånger med allvarliga budskap. Själv tyckte han enbart det var trevligt. Han tog inte alls illa vid sig.
”När jag skulle äta på hotellet i Falun spelade ett dansband upp några av mina sånger och dansgolvet fylldes. Det var mycket trevligt. Jag är glad för att folk tycker om mina skapelser och om de vill dansa till dem är enbart roligt. Blev själv uppbjuden men tackade nej. Jag dansar inte” berättade Afzelius för mej innan det var dags för konsert.

Andra artister som alltid var trevliga och ställde upp var Nanne Grönwall och Lotta Engberg. Den senare plåtade jag många gånger vid framträdanden i Laxå. Askersundssonen Bertil Boo var också en trevlig man. Han kom in på redaktionen ibland och sjöng ” I en röd liten stuga” för mej. Han visste att jag var uppväxt i en röd liten stuga vid sjön. Men han tyckte inte om att farsan satt på vita ”fattiglappar” på huset för värmen och isoleringens skull. Slagdängan hade Erik Frykman satt musik till. Erik –som skrev massor av kända låtar-flyttade till Askersund på äldre dagar. Men då till ett grönt litet hus vid sjön.

En rad politiker hann jag också med att avverka innan jag slutade på tidningen. Det skedde ofta i samband med valturnéer då de ville föra ut sitt budskap. Och då blir det som det blir. Olof Palme tyckte det var väldigt trevligt att prata med journalister. Minns att elever från Sjöängsskolan i Askersund kom till pressinformationen för att göra en intervju till skolans egna TV-sändningar. Då fick vi andra journalister stå tillbaka.

Vet inte om ni minns Anders Dahlgren som var centerpartistisk jordbruksminister under period. Hur som helst hade han en trevlig personlig stil. Han kom till krisdrabbade Hammars glasbruk och förklarade att återglaset som företaget tänkte rädda bruket med var värdelöst. Han tyckte det var som att gräva ett dike och sedan fylla det igen. Gång på gång. Ett meningslöst jobb som bara slukade energi. Han tyckte att returflaskor som kunde användas ett antal gånger var det enda riktiga. Och han var inte rädd för att säga det.
Ove Danielsson
PS! Kommentera gärna. Jag har också en hemsida under bearbetning : http://ovedanielsson.se/index.html

fredag 8 maj 2009

Diktaren Oskar Larsson

Oskar Larsson drömde i många år om att få ge ut en diktbok med hårda pärmar. Vid 92 års ålder gick hans dröm i uppfyllelse. Säkert finns boken på biblioteket elller på ABF. Oskar finns inte i livet längre.



Boken kom ut 1996.


Diktning är en svår konst om det ska bli bra. Men allt som man gör behöver inte alltid bli så bra. Det går att syssla med diktning för sitt höga nöjes skull. Själv har jag aldrig haft lusten att försöka trots att det blivit en del skrivande genom åren. Tror inte ens att jag skulle få ihop ett juklappsrim. Det är inte ”min grej” som det brukar heta.
Under mina år som journalist har jag haft kontakt med diktare som kan den svåra konsten. Och det har varit mycket trevliga bekantskaper. Levi Karlsson ”Den blyge”, träffade jag ibland. Ofta var det när olika artister ville tonsätta och sjunga hans dikter. Jag uppfattade som han var mycket stolt över det. Minns att jag hämtade honom till en Konsumstämma i Sjöängsskolans aula där Kungsörsparet Sven-Åke och Gunilla, skulle sjunga en del av hans dikter. Senare blev deras artistnamn Amris. ”Den blyge ” var ingen person av stora ord. ”Det lät bra” var kommentaren.
En annan lokal diktare som jag hade mycket att göra med var Oskar Larsson. Han slog inte igenom hos någon större publik, men han skrev dikter på löpande band. Han stora dröm var att samla de bästa dikterna i en bok med hårda pärmar. Drömmen gick i uppfyllelse när han fyllt 92! Tidigare hade han bara gett häften som han tryckt upp själv med hjälp av ABF. Vänlige Oskar finns inte i livet längre. När han var som mest på alerten pratades vi några gånger i veckan. Det var givande samtal.
Normalt åt han sina luncher på servicehuset Linden, sedan hans älskade hustrun Maria hamnat på långvården. Ibland ringde han och frågade om det inte var dags för en gemensam lunch på hotellet. Det var när han hade tröttnat på kommunmaten. Varje gång beställde Oskar rödspetta med remouladsås. Och varje gång sa han innan vi beställde att han skulle ta något i köttväg som jag gjorde. Men framme vid knappen där man trycker för maträtten svek modet. Det fick bli rödspetta som vanligt.
Oskar Larsson växte upp i fattig-Sverige. Det satte också djupa spår i hans skrivande. Han hade varit med om tider då inte allt var så självklart. I sin ungdom arbetade han som ”dräng” på olika gårdar. Det var ett mycket hårt liv. Senare kom han till Stockholm och gifte sig med sin Maria. Han svek aldrig sina politiska ideal från ungdomen. Han handlade på Konsum, läste cirklar i ABF, prenumrerade på Örebro-Kuriren och var medlem i PRO.
I boken varvade Oskar sina dikter med berättelser ur sitt liv. Båda sakerna är lika intressanta. Trots att makarna Larsson råkade ut för några tragiska händelser inom familjen höll de humöret uppe. Det är ett stycke svensk arbetarehistoria som Oskar berättat om i sin bok som gavs 1996.
Kärleken till hustrun Maria var något utöver det vanliga. Under ett antal år bodde hon på en långvårdsavdelning. Oskar besökte henne i stort sett varje dag fram till hennes död. Han ordnade också fester med underhållning för alla på avdelningen. Omtänksamhet speglade Oskars inställning till andra människor. När Askersundssonen Bertil Boo sjöng satt Oskar och Maria och höll varandra i hand. Det hade ingen betydelse för Oskar att hans kära Maria ibland levde i en värld för sig. För honom var Maria densamma som han träffade som ung på Gröna Lund i Stockholm.
De sista åren som Oskar levde kände han sig ensam och orolig. Han begärde ett otal gånger att få ett rum på Norra Bergens äldreboende i Askersund, men fick nej. Han var för frisk och kry för att ett rum. Minns att han var mycket besviken efter alla möten med ansvariga på kommunen.
-Vad jag än säger är jag för frisk, sa Oskar till mej flera gånger.
Till slut fick han ett rum på äldreboende, men då hade han inte ork att glädja sig åt flytten. Några månader senare avled han.

Slutligen lite skryt. När jag jobbade på tidningen var några läsare som faktiskt bemödade om att skriva en dikt om min person som de försökte få in på Fria Ord några gånger. Jag satte stopp för det hela. Det får var någon måtta på allt. Askersund skulle gå under i stort när jag slutade skriva. Alla skulle sörja. Tror också att Oskar Larsson var inblandad. Klart man blev lite stolt , även om det inte är någon litterär höjdare. Det var cirka 10 år sedan dikten skrevs. En vers i dikten löd och det är första gången den publiceras:

”Jag ser en dag långt fram i tiden, när han slutar skriva
människor i parker på gator och över torg går
Staden sörjer, de unga har förlorat sin vän, en god kamrat
vad finns att läsa i den tidning där för om allt han skrev”

Vad säger man om sådant? Övriga verser gick i samma stil. Hur som helst, snällt var det.

Ove Danielsson
Om någon är intresserad har jag också en hemsida under upparbetning. Adressen är:

tisdag 5 maj 2009

Lokalhistorisk uppsats av Jaldung


Förre polismästaren Håkan Jaldung, har lokalhistorisk forskning som sin stora hobby efter pensioneringen. I dagarna har han kommit ut med en persontransporter i sydvästra Närke.




Förre polismästaren Håkan Jaldung, har vid sidan av sitt tuffa ledningsjobb vid polisen ägnat sig åt lokalhistorisk forskning. Som pensionär har han utvecklat sin hobby. Forskningen har resulterat i intressanta uppsatser och flera är på gång. På sikt kan Jaldungs arbete komma att resultera i en bok. Det hoppas många på.



I dagarna har Jaldung kommit ut med en mycket läsvärd uppsats om persontransporter i sydvästra Närke. Uppsatsen handlar mycket om Axel och Gösta Andersson som var privatchaufförer hos Munksjö Aspaförvaltning. Underlaget till uppsatsen bygger på intervjuer med Gösta ”Gösta chaufför” Andersson och hans fru Barbro. Uppsatsen har tryckts upp till ett litet trevligt häfte och är riktigt illustrerat med intressanta bilder. Både på fordon och människor.



Axel och Gösta körde under de drygt 70 åren som verksamheten pågick många vackra bilar av olika fabrikat. Det var en väl fungerande verksamhet. Samhällsutvecklingen gjorde dock persontransporterna försvann. Företagsledarna började köra sin egna bilar.
Håkan är uppväxt i Olshammar, men lämnade orten redan på 60-talet. Men han har aldrig glömt sina rötter och sitt ursprung. Sedan lång tid tillbaka är han och hustrun bosatta i Uddevalla
Polisjobbet har han lämnat bakom sig. Förutom forskning ägnar han sig åt en del utbildningsuppdrag på konsultbasis. Mest då utomlands. Han har tillbringat många heta kvällar på hotellrum i varmare länder vid datorn för att skriva lokalhistoria.
-Jag jobbar längs två linjer med mitt hobbyintresse. Det som jag arbetat längst med är !”Heidenstam och Olshammar”. Mitt samarbete med folk från Aspa och Olshammar, samt med Övralidsstiftelsen har varit mycket givande, förklarade Håkan i en tidningsintervju med mej för ett par år sedan.
-Mitt andra huvudinriktning gäller främst transporthistoria i sydvästra Närke. Det som intresserar mej särskilt är just övergången från det gamla brukssamhället i Aspa till ett modernt industrisamhälle i Olshammar under första hälften av 1900-talet, upplyste Håkan vid samma intervju.



En av uppsatserna handlar om Ehns busstrafik i Olshammar. Sven Ehn avled i november 2007. Håkan hann i stort att färdigställa sin uppsats innan Sven Ehn avled. Han träffade bussägaren många gånger för att prata busstrafik.
-Det var en stor upplevelse varje gång, särskilt som vi inte hade haft närmare kontakt med varandra sedan 60-talet. Transportföretaget som han lämnade efter sig är ett mycket fint företag, med en modern busspark, berömmer Håkan.



Många som läser det här är säkert intresserade av Håkans uppsats. Hur det ska gå till att få tag på skriften är jag inte säker på. Men det går alltid att kontakta mej via här på bloggen och hemsidan : http://ovedanielsson.se/index.html, så kan jag förmedla.
Själv har jag uppsatsen genom Håkans försorg och vänlighet. Men så är vi också lite släkt.
Ove Danielsson
PS! Kommentera gärna.

söndag 3 maj 2009

Gasa och bromsa

Vi måste gasa och bromsa samtidigt! Det är ett uttryck som politiker i både stort och smått använder i dagens ekonomiska kris. Jag har prövat och det är helt omöjligt. Det slog tvärstopp direkt. Men det var förstås med bilen och det kanske inte är det som var tänkt. Det hände i alla fall inte något. Och så kan det nog vara politiskt också. Det är svårt att få till en så svår kombination i dessa bistra tider
Förmodligen är det ett politiskt modeuttryck vad jag förstår. Jag är ingen politiker, utan har prövat det hela mer i praktiken med bilen. Och en smula med cykeln, men inte fått till det.
Själv har jag några uttryck på lager som skulle gå att använda vid olika tillfällen i debatterna. Som :
”Tiden går sakta som i ett äldreboende”
”Ungdomarna har ingen moral längre. Annat var det förr. Då hade vi dubbelmoral”
”Jag tycker om Tarzan för att han är så rättvis”
”För vankades det alltid stek med gräddsås på söndagarna. I dag fattar ingen hur det gick ihop ekonomiskt”
”Han är en sådan person som släpper grankvistar i ansiktet på den som kommer efter”.
Ove Danielsson
PS! Kommentera gärna
På sidan :http://ovedanielsson.se/index.htmlna, sitter jag också och funderar ibland.

fredag 1 maj 2009

Marknader på torget

Vad har hänt med marknaden i Askersund? Tidigare, på Aste Wikström och Erik Jonssons tid, var torget i Askersund med 110 platser utgångspunkten för ”knallarna”. I dag finns det nästan inte några försäljare kvar på torget! Förstår inte riktigt varför det blivit ändring? Om några år kommer det förmodligen inte att finnas kvar några försäljare på torget om det fortsätter. Det är väl ändå torget som är och alltid ha varit den givna marknadsplatsen. Se till att det inte blir ökenvandring på torget under marknadsdagarna i fortsättningen.

Marknaden är i dag koncentrerad till hamnen och söder om bron. Snart finns det bord ända ut till södra infarten! Mitt förslag är att gå tillbaka till det gamla. Marknaderna ska vara trånga och trevliga. Det har sagts att det inte går att ha 110 bord på torget längre och att försäljarna vill ha med sina bilar in på torget. Men det är upp till ansvariga på kommunen att avgöra det. Är utgångsläget 110 platser på torget så är det. Det finns ett antal torgmarknader som är helt bilfri. Jag har varit på några och det fungerar utmärkt. Så gjorde det också i Askersund tidigare.

Slutligen när jag ändå är igång. Vem är det som kommit på att placera en ful stor vägvisare utanför det fina huset vid torget där Café Tutingen finns? Det måste vara ett tankefel som borde rättas till med det snaraste. Om jag hade något att säga till om skulle skylten vara borta i morgon. Det måste finnas ett lämpligare ställe för skylten vid torget. Det är inte kul att sitta på serveringen och titta under en vägskylt.
Ove Danielsson
PS! Kommentera gärna.

Torsten Ehrenmark i Askersund


Populäre reportern, kåsören och radioprataren, Torsten Ehrenmark, var när att ge upp sin karriär i början på 40-talet i samband med ett uppdrag till Askersund. Som tur var tänkte Örebrosonen om. Men mer om det senare.
Fyra dagar gammal blev Ehrenmark bortrövad och förd till okänd ort, enligt honom själv. Rövarna var hans farföräldrar och orten var Örebro. Sen tog han studenten, gift sig och började skriva i tidningen. Med tiden blev han utrikeskorrespondent i Paris, London och New York. Men varje sommar kom han tillbaka för att inleda eller avsluta den svenska sommaren i radio.
Sin journalistiska bana började han som volontär på Nerikes Allehanda. Via Örebro-Tidningen och Sundsvalls Tidning kom han till Stockholms-Tidningen. Det var också där han började pröva kåserandes vanskliga konst under signaturen Petmoj. Ehrenmarks målsättning med sitt journalistjobb var att bli en flygande korrespondent som landande mitt i alla världens krigsutbrott, jordbävningar och revolutioner. Han såg sig också som en flanörkorrespondent i Paris, nedtecknande melankoliska iakttagelser under den blå timmen på Café de la Paix. Med uppfälld rockkrage blossande på Carmencita ville han vandra runt i storstäderna som Stockholms-Tidningens tuffing.
Han drömde också om att vara statsmännens förtrogne när han satt och skrev sina notiser på Stockholms-Tidningen. Han var ansvarig för notisskrivandet. För att bevaka statsmän så handlade det om att ila från huvudstad till huvudstad och konsulteras av alla världens premiärministrar. I Ehrenmarks drömmar kände han alla och kunde läsa de styrandes tankar. Men tyvärr var det bara drömmar. Blev det några resor för honom på ST de första åren var det med buss ut i socknen för att intervjua en 75-,80-eller 90 åring.
-De satt där i skymningen och malde om fattiga levnadsförlopp i småsmulor på en obegriplig dialekt som snart gjorde mitt flitiga antecknande meningslöst och oläsligt, har Erhenmark , berättat i en bok.
Så över till historien om Askersund som höll på att knäcka populäre Ehrenmark. Året var 1943. Dagen förflöt som vanligt på ST med notisrubriker om ”Syföreningsauktion i Sorunda” och ”Älgko försenar Läggesta-tåget”. Men rätt som det var dök notischefen upp och förklarade att Ehrenmark skulle ut och resa ett tag.
-Jag blev alldeles stel och kramade stolens armstöd. Det flimrade för ögonen och jag tänkte vilt:vart? Berlin? London? Kanske ännu längre, har han berättat.
Du ska få åka till Askersund sa notischefen. Dom firar 300-årsjubileum där. Och sen till Nora och Lindesberg som också fyller 300 år.
Ehrenmark blev naturligtvis mycket besviken och började fundera över sin framtid som skrivare. Den tänkta resan ut i stora världen förde honom inte längre än till den hembygd han hade lämnat några år tidigare. Det värsta för honom var att resan blev vanebildande som ofta händer på tidningar. Det fanns nästan inte en utställning eller jubileum i Sverige som han inte fick bevaka.
-Jag var den som skickades ut för att fylla spalterna när det absolut inte fanns något at skriva om. De fick ett fint ord för det sedan-pseudohändelser. Jag var tidningens pseudoreporter, har Ehrenmark berättat.
Efter 30 år som journalist är det lätt att känna igen sig i Ehrenmarks tankar, även om jag inte haft några drömmar om att bli krigsreporter. Det har fåt räcka med de lokala politiska krigen. Minns vid ett tillfälle för många år sedan att det var bråk mellan några fastighetsägare på söder i Askersund. Då föreslog en kompis till mej att vi skulle gå upp på söder och ” titta på kalla kriget” . Jag följde inte med, men det är nog det närmaste krig jag varit…
Ove Danielsson
PS! Kommentera gärna