Bloggar och hemsidor

Hemsidor och bloggar är populärt nu för tiden. För en gammal journalist är det trevligt att fortsätta skriva lite när det passar. Tror det är bra för huvud och fingrar. Bloggen har jag kört med ett tag , sedan en kvinna som jag känner såg till att jag fick en blogg. Själv hade jag nog inte klarat det. Dator och teknik är inte min starka sida. Men det är trevligt med datorer och Internet. Och så känner jag folk som kan. Så länge det inte tröttnar går det bra.
Grannens pojke har och fixat till en hemsida. Den är inte klara ännu och det beror på att jag ännu inte har fått riktigt kläm på hur man gör med alla detaljer. Men säkert kommer det. Andra har ju lärt sig…..
Adressen är i alla fall: http://ovedanielsson.se/index.html

Rör inte biblioteket

Rör inte biblioteket i Askersund ! Det är min uppmaning till de styrande politikerna. Diskussioner har förts att biblioteket ska flyttas till Sjöängsskolan när den blir upprustad och ombyggd. Skälet är av ekonomisk art enligt uppgift.

Personligen tror jag inte på idén att flytta in ett stadsbibliotek in i skolan. Eleverna behöver sitt bibliotek. Det är ju ändå deras arbetsplats. Och askersundarna behöver sitt, men allt vad som tillhör ett stadsbibliotek. Samarbetet mellan skolan och biblioteket fungerar utmärkt i dag och säkert kan det göra det även i fortsättningen.
Biblioteket är en mycket trevlig plats att besöka, och så har det alltid varit för mej. Som ung sprang jag till IOGT-lokalen i hamnområdet och lånade böcker. Biblioteket var en ständig källa till glädje för mej som inte hade pengar till att köpa så många egna böcker. Och så var det nog för många. På den tiden var biblioteket inrymt i IOGT. Sedan blev det flytt upp till Sundsbrogatan i lokaler som senare kom att bli min arbetsplats under många år. NA fanns i de gamla bibliotekslokalerna ganska länge.

Blir det en flytt av biblioteket vad det lider, så är ju min undran vad som kommer att hända med de nuvarande lokalerna? Lokalerna kan ju inte stå tomma och på något vis måste Askersundsbostäder som hyr ut lokalerna ändå få in hyran. Eftersom det är ett helägt kommunalt bolag så är det lite grann att byta pengar och ett gemensamt ansvar för oss askersundare.

Det finns också viktiga utrymmen i källaren, med lokal historiska arkivet och allt. Personligen önskar jag att arkiven och allt fanns på samma våning som biblioteket. Det är ändå lite bökigt att ta sig ner i källaren för kolla lokalhistoria. En riktig satsning på det nuvarande biblioteket kanske vore bättre. Det skulle Anders Gustavsson och hans manskap på Askersundsbostäder ordna till elegant om det vore så.

Som journalist höll jag mej alltid utanför diskussioner av det här slaget. Min uppgift var då att redovisa vad som var på gång. Sedan var det upp till läsarna att ta ställning, om förslagen var bra eller dåliga. Men nu är jag en fri man som kan sticka ut hakan om det är så. Och biblioteket har alltid var viktigt för mej och det skriver jag inte för att vara någon märkvärdig kultursnubbe. Böcker är viktigt och bra för huvudet. Mycket bättre en Treo.
Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna

Idrottshistoria och kompisar

Senaste numret av Örebro Läns Idrotshistoriska Sällskaps tidning Idrottsarvet. Bengt-Åke Gustafsson pryder första sidan.

Sedan jag slutade på tidningen i Askersund för några år sedan med ålderns rätt har jag ägnat mej åt att skriva lite av varje. Någon gång har jag också varit tillbaka och skrivit i tidningen. Och det är naturligtvis trevligt att göra ett och annat gästspel. Tidningen blev ändå 30 år av mitt liv.

Men nu tänkte jag slå ett slag för Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskaps fina tidning ”Idrottsarvet”. Jag har själv medverkat i tidningen vid ett antal tillfällen. Det är lika trevligt varje gång Lars Ehlin (en av redaktörerna) hör av sig och vill ha hjälp med skrivandet från syd. Idrottsintresset sitt djupt rotat.
Tillsammans med kompisen Kenth och idottskollegan Garvis Gustavsson, bruka vi åka in på Sällskapets möten i Örebro. Och intresset från idrottsfolket är enormt. Det är fullsatt flera timmar före mötet med inbjudna sportstjärnor. 400-500 personer är inte ovanligt. Jämför det med vanliga föereningsmöten….

Kenth och jag har känt varandra länge, med det har varit lite mera på avstånd när vi växte upp. Båda hade vi dock gamla IP i Askersund som vårt andra hem under ungdomsåren. Sedan försvann vi åt olika håll. När Kenth kom tillbaka till Askersund igen träffades vi på olika kulturtillställningar. Jag var ofta ute på jobb och Kenth var där med sin Gunilla för att lyssna och se. Vi upptäckt ganska snart att vi hade mycket mera gemensamt än ett stort idrottsintresse. Vi diskuterar om allt och hamnar oftast på samma slutsats. Klart att vi strider ibland, men vi brukar komma fram till en ”lösning”. Under vissa perioder träffas vi inte så ofta, men den sista måndagen i varje månad brukar vi stråla samman i Folkets hus. Då är det fullmäktige. Då klarar vi ut vilka beslut som är ” rätt och fel”. Som tur för oss bör vi inte tänka röster i valet.

När jag ändå är inne på kompisar måste jag också nämna Leif Linus Larsson på gatan intill. Vi är av samma årgång. Umgicks i ungdomsåren. Sedan valde vi olika vägar. Nu ses vi så gott som dagligen. Om inte annat på lite håll en bit bort på gatan. Han har och gör en unik insats för Askersunds kommunen genom sin fantastiska fotosamling som han åker runt och visar upp när föreningarna kallar. När Leif går in för något blir det bra.

Garvis känner jag genom idrotten. Vi ses ofta. Som vanligt är han den store skämtaren. Det har han varit så länge jag känt honom. Även ute på bandy-och fotbollsplanerna. Motståndarna har inte alltid uppskattat skämten.
Men över till Sällskapets tidning ”Idrottsarvet” . Min artikel i det senaste numer handlar om när skrinnarna Björn och Birger fick askersundarna på glid. Adressen till tidningen är: http://www.olis.nu/, för den som vill läsa alla artiklar.

Birger och Björn fick askersundarna på glid när skridskosporten kom till stan.
Stora ungdomsframgångar på landets isovaler


Skridskosporten var stor i bandystaden Askersund under många år. Stadens skridskoungdomar dominerade resultatlistorna. Många av åkarna var också med ungdoms-och juniorlandslagen. Men dåliga vintrar och brist på konstfryst is fick Askersunds skridskoklubb att upphöra med verksamheten i slutet på 90-talet.
Skridskosektionen bildades inom IFK Askersund 1962. Mannen bakom satsningen var Laxåbon Björn Schutzer, som då hade flyttat till Askersund. Han var entusiastisk och drivande. I slutet av 60-talet och i början på 70-talet arrangerades skridskogalor på gamla IP med storstjärnor som Jonny Nilsson, Jonny Höglin, Ove Köning, Bernt Jansson och Gunnar Ström för att nämna några. Klubbens stora stjärna på den tiden var Björns syster Agneta. Hon blev landslagsåkare och deltog i VM.
Skrinnarna bildade så småningom en egen förening, Askersunds skridskoklubb, med Gudrun Eriksson, som en av de drivande. På tränarsidan hade Birger Magnusson, klivit in och tagit hand om ungdomsträningen. Han åkte land och rike runt med sitt duktiga ungdomsgäng. Askersundsskrinnarna deltog också i en rad tävlingar utomlands.
-Vid ungdoms-SM i Strömsund 1980 överraskade vi hela skridsko-Sverige. Vi hade fem ungdomar med som alla nådde topplaceringar, berättar Birger, själv en mycket duktig cyklist med bland annat ett veteran SM.
Själv gled han in i skridskosporten genom sina söner Jens och Ola, av en ren tillfällighet.
-Det var skridskoträning på Alsens is. Jag fick låna ett par skridskor för att pröva. Både grabbarna och jag tyckte det var roligt. Och sedan var det i gång, upplyser Birger, som själv har ett DM-tecken på 10 000 meter.
-Visst är det tråkigt att skridskosporten försvann i Askersund. Men det gick inte att köra vidare med de förutsättningar vi hade. För att bli riktigt bra i dag fodras de träning i inomhushallar för att uppnå den rätta kvaliteten. Vi fick åka runt till olika anläggningar på chans. Man visste aldrig hur vädret skulle bli. Ofta fick jag hämta ungdomarna i Hallsberg efter skolan, för att sedan åka direkt till Eskilstuna och träna, upplyser Birger, som under ett antal år också hade tränareuppdrag av Svenska skridskoförbundet på ungdomssidan.
Framgångsrikast av ungdomsskrinnarna blev Birgers grabb, Jens. Han deltog bland annat vid junior-VM i Innsbruck. I en trelandskamp mellan Sverige, Norge och Holland, blev Jens totalsegrare. Även yngre brodern Ola, samt bröderna Jörgen och Thomas Remmelg, tillhörde Sverigeliten på ungdomssidan liksom Linn Eriksson.
-Idrotten har gett mej mycket. Både resor och kamratskap. Resorna med ungdomarna var fantastiskt roliga. Ser det som ett privilegium att ha fått vara med om det, säger Birger.
Trots att skridskosporten försvunnit från Askersund förs ändå tränartraditionen vidare. En av klubbens duktiga ungdomar när det begav sig, Andreas Larsson, är sedan några år tillbaka landslagstränare. Och använder en del av det han lärde sig under Birgers träning med dagens skrinnare.
-Klart att man känner sig lite stolt över det. Jag var inte helt fel ute, fast det nu är några år sedan, säger Birger.
Skridskoklubben använde sig ofta förr av sjöisarna runt Askersund för sin träning. Det var på den tiden det fanns vintrar. När isarna fryser till i dag finns det fortfarande mycket folk på Alsens is i Askersund. Men nu är det långfärdsskridskor som gäller.
Ove Danielsson (f d journalist på NA i Askersund)

PS! Kommentera gärna

Jubileumsföreningen

Askersunds stolta Jubileumsförening firade under förra året sitt 15-årsjubileum. Det firades med en revy. Under några veckor har nu föreningen en utställning om sin verksamhet i biblioteket. Passa på att gå dit och kolla. Jubileumsföreningens verksamhet är intressant och lite udda.

Själv var jag inblandad i det första spelet som hölls 1993 i samband med Askersunds 350-årsjubileum. Tillsammans med Mats och Gunilla Högberg gjorde jag en nyutgåva av Askersunds-Tidning som faktiskt gav lite pengar till föreningen. Högbergs jagade annonser så det stod härliga till. Ingen slapp undan. Men pengarna gick också till en trevlig sak som alla askersundare hade nytta av. Tidningen hade upphört 1956. Själv spelet hölls uppe i Hembygdsgården. Det var fullsatt vid varje föreställning och det blev också lite pengar över. Allt skedde utan kommunala medel. Kommunen erbjöd sina anställda en biljett till spelet, men det var också allt.

Från början var det meningen att föreningen skulle upphöra efter föreställningen 1993. Men så blev det inte. Det var nästan ett krav från publiken att det skulle bli en fortsättning. Föreningen har sedan jobbat vidare med olika spel varje år. Och det kommer att fortsätta.
Själv blev jag tillfrågad av Calill Ohlson om jag vill komma till ett möte i biblioteket och prata om ett jubileumsspel 1993. Hon hade raggat ihop ett intresserat gäng. Naturligtvis fanns också Mats och Gunilla Högberg med från början. De båda gjorde ett hästarbete under ett antal år. Mats var en verklig klippa och en trevlig man som både jag och kulturlivet saknar. Som tur är har Gunilla fortsatt.

Frågan från början var hur vi skulle få fram pengar till ett brevutskick och till en liten skrivarstart av spelet. Det ordnade som vanligt Mats elegant. Han gick upp till banken och bad om checkkredit för att föreningsarbetet skulle komma igång. Och det blev inga problem för Mats att få fram pengarna. Mats finns inte i livet längre, men han är mannen som såg till att Jubileumsföreningen överlevde. Han både skrev manus och hjälpte till praktiskt arbete inför föreställningarna.

I dag är det familjen Widell, Margareta, Olle och dottern Karin, som ser till att hålla i gång verksamheten. Calill och Gunilla finns kvar liksom en rad andra som hjälper till på olika sätt.
Själv kan jag skryta med att ha fått Jubileumsföreningens hedersdiplom 2003. Det är jag mycket stolt över. Styrelsen tyckte förmodligen att jag gjort en insats för föreningen genom mina år som skrivare på tidningen. Diplomet hänger på hedersplats på väggen ovanför min säng. Ibland slänger jag ett öga på diplomet. Det får mej att minns alla trevliga stunder med Jubileumsföreningen.
Ove Danielsson

PS! Kommentera gärna

Marknad i Askersund

Det var inte försäljaren på bilden som åkte fast. Knallen på bilden sålde Dixi rakblad.

En markandsbild från i början av 1900-talet

Snart är det dags för vårmarknad i Askersund. Onsdagen den 29 april invaderar knallarna Askersund precis som de gjort sedan Gustav Vasa år 1550 förordade att det skulle hållas marknader två gånger om året i staden. Och det har de styrande i staden följt. På Gustav Vasas tid handlade utbudet om järn, oxar, hudar och smidesverk. I dag är de stora försäljningssakerna karameller, leksaker och CD-skivor.

Marknaderna i Askersund i är kultur till skillnad från många andra jippobetonade marknader som kommit till på senare år. Något som ansvariga på kommunen ska vara rädda om. Läste i tidningen att kommunen inte längre ville ha hand om marknadsborden. Vad är det för trams. Undrar vad Gustav Vasa skulle sagt om det? Trasiga bord fixar det duktiga folket på servicecentralen lätt. De som pratar om att inte ta ansvar för borden längre har inte läst kungens förordnade från den 10 maj 1550.

Marknaderna i Askersund har förändrats mycket under de senaste tio åren. Nu är handeln utspridd över hela staden, nästan ut till södra infarten. Förr var 110 platser på torget en självklarhet. Marknaderna utgick från torget. I dag är det ganska öde med försäljare på torget. Förklaringen till att så många platser försvunnit från torget är att försäljarna vill ha med sina bilar in på torget. Som jag ser det är det kommunen som bestämmer hur det ska se ut. Är det 110 platser på torget utan bilar, så är det. Det ska vara trångt och gemytligt. Bilarna behöver inte med in på torget. Som exempel kan jag nämna Varberg. Torget är fyllt med knallar utan en enda bil. De får komma tidigt på morgonen och lasta av, och sedan parkera på annan plats. Det ser mycket trevligt ut. Precis som det var i Askersund en gång i tiden.

Själv har jag många minnen från marknaderna i Askersund från mitt jobb som journalist. Det var en händelse som självklart skulle bevakas. Stan var ändå proppad med folk och det hade varit konstigt om inte tidningen nämnt något om det. En ständig fråga var hur många besökare som var på marknaderna. Mellan 5-och 10 000 besökare var en gångbar siffra som ingen kunde protestera emot.

På 50-talet fanns några rakbladsförsäljare som återkom år efter år. Den störste profilen sålde rakbladen Dixi. Ett oöverträffat märke enligt honom själv. Och folk handlade. Varje år förklarade försäljaren att firman skulle upphöra och att allt skulle säljas ut. Lika troget kom han dock tillbaka varje år. Fram till klockan tre på eftermiddagen gick försäljningen bra. Sedan blev det många turer upp till ölkaféet vid Väderkvarnsgatan (där Jakobssons radio och TV finns i dag). Efter en fem-sex turer dit blev rakbladsförsäljaren ganska trött om man säger så.
En annan sålde knivar. Försäljningsargumentet var lite udda. Knivarna var så vassa att man kunde skära mycket tunna korvskivor när svärmor kom på besök. Med så tunna skivor skulle hon aldrig återkomma lovade han. En annan sålde konservöppnare. Han berättade om att han kunde vakna med ett ryck om natten , bara för att gå upp och öppna några burkar. Så roligt och lätt var det. En sak som han drömde om. Försäljaren ville inte pracka på någon sina öppnare, utan det stod var och en fritt och gå runt och sprätta ansjovisspad på väggarna med sina gamla öppnare om det var så. För det var ett ofrånkomligt faktum med de omodärna öppnarna påstod han. I ett modernt samhälle använde man de senaste kommit fram i teknikväg.

Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt mej med några bilder till den här artikeln.
Ove Danielsson
PS! Kommentera gärna.

Husabergsudde

På kullarna ute vid Husabergsudde påträffades ett gravfält från vikingatiden på 1800-talet. Utgrävningar gjordes 1916. Då hittades många föremål från vikingatiden.

Det största, ännu delvis bevarade gravfältet från vikingatiden, som finns i Askersunds närmaste omgivningar, är det på Husabergsudde. Så skrev redaktören och hembygdsforskaren Joel Haugard i en bok om Vättern och Norra Vätterbygden i en bok som kom ut 1922. Och vad jag förstår är läget oförändrat.
Sommaren 1916 företogs en vetenskaplig utgrävning på Husabergsudde under ledning av doktor Erik Lundberg. Utgrävningen resultat blev ett otvivelaktigt vittnesbörd om att det funnits en stor och allmän gravplats på Husabergsudde under vikingatiden. Sammanlagt undersöktes åtta större gravar, belägna i kanten av de höga gruskullarna. Redan vid första spadtagen påträffades en stensatt grav med föremål av brons. De döda brändes på kullens krön. Eldskenet och röken från bålet var en påminnelse om dödlighet, liksom i den kristna tiden kyrkklockornas ringning.
Gravarna vid Husabergsudde låg mycket tätt. De innehöll i regel en lerkruka med benrester efter den döde, samt olika vapen av järn. Det vackraste fyndet av alla var ett svärd av järn.
I mars 1880 påträffades en spännbuckla i brons på Husabergsudde i samband med lastning av grus. I maj samma år –också i samband med grustagning-hittades ett bronsspänne. Sommaren 1883 hittade man två ovala spännbucklor i brons, en järnring, et järnfragment, pärlor av karneol och bergkristall, samt en mängd människoben och skärvor av brända lerkärl.
Redan i början på 1700-talet gjorde sachsiska krigsfångar skatgrävningar på Husabergsudde, dock utan resultat. Åren 1705 till 1721 fanns det ett stort antal krigsfångar inkvarterade i Askersund, som rönte en mycket human behandling. De blev så bra behandlade att till och med kyrkoherden började klaga. Kyrkoherden menade att unga pigor och änkor i staden , var allt för intresserade av fångarna. På våren 1719 inkvarterades inte mindre än 120 ryska krigsfångar i Askersund. Fångarna överfördes till Askersund från Visingsö, där de varit inhysta i Visingsborgs slott och rönt en ganska omild behandling. Vi några tillfällen var fångarna så utsvultna att de började äta gräs på slottsvallarna står att läsa i en uppsats i Karolinska Förbundets årsbok. Men i Askersund blev det bättre. Och särskilt då som en del kvinnor började svärma får ryssarna.
Själv har jag alltid undrat varför inte kommunen gjort mera av historien på Husabergsudde. I många år har platsen använts till campingplats och blivit mycket populär. En spännande historia skulle säkert locka ännu flera turister ut till kullarna vid Husabergsudde. Naturligtvis skulle det finnas text om vad som hänt och bilder på vikingafynden. Det kanske till och med kunde bli en daglig visning. En lite spännande och spöklik sådan. Många av camparna som kommer till Husabergsudde har förmodligen inte aning om vilken historisk plats de tältar på.
För några år sedan gjorde en kvällstidning ett uppslag på vilka platser i Sverige det hade spökat på och vilka det kunde spöka på. Husabergsudde fanns med. Jag och en kvinnlig kollega till på tidningen nappade på kvällstidningens uppslag. Vi åkte till grushöjden på Husabergsudde för ett reportage, men spöken var inte alerta den dagen. Kanske det var för varmt….
Ove Danielsson
PS! Kommentera gärna.

Kristinahemmet

Kristinaskolan, Kristinahemmet , eller Kristinagården som nu är namnet, väcker både roliga och tråkiga minnen hos folk. Den ursprungliga verksamheten med skola för barn som hade det lite svårt startade i slutet på 1800-talet och lades ned 1979. Sedan har byggnaden använts för olika ändamål. I dag är det utbildning för vuxna som gäller.
Kristinahemmet var en viktigt arbetsplats för Askersund under många år. Inte minst för att det var en stor kvinnoarbetsplats. Kristinahemmet har haft många namn under årens lopp som nämnts. Det ena värre än det andra. Det första var Örebro Idiotskola! Under en period var namnet ”Andesvagskolan”. Den pampiga byggnaden togs i bruk 1905. Arkitekt var Magnus Dahlander, Örebro. Bygget kostade 84 918 kronor. Åren 1919 till 21, gjordes en tillbyggnad åt väster för en kostnad av 135 000 kronor.
Av gamla skrifter framgår att barn inte var värda något på den tiden. Det är en mycket mörk historia att läsa, och som väcker starka känslor. När Kristinahemmet byggdes diskuterades bland annat ventilationen. Man hade att välja på uppvärmning med varmvatten, ånga eller varmluft. Det sistnämnda befanns vara bäst. Från landstingets handlingar från 1905 går att läsa:
”Det är en känd sak, att den utdunstningen sinnesslöa och idioter afgiva är i hög grad stark och obehaglig, hvadan vid en anstalt som denna en kraftig ventilation är af behofet påkallad”. Med idiot menades alla utvecklingsstörda personer. Det var den tidens medicinska term i slutet av 1800-talet. Benämningen ”sinnesslöa” kom under 1900-talets början. Numera talar man om utvecklingsstörda, förståndshandikappade eller begåvningshandikappade.
Verksamheten vid Kristinahemmet började med en personalstyrka bestående av föreståndarinna, två lärarinnor, slöjdlärare samt annan tjänstepersonal. I början fanns 25 barn på hemmet. Köerna till de fåtaliga platserna var långa och barnen kunde ibland vara 11-12 år när de började på skolan.
Endast ”bildbara” barn fick tillträde. För at bedöma bildbarheten gick barnen två år i provklass. De som antogs fick stanna maximalt sex år ytterligare. De som inte godkändes fick återvända till hemmet, fattigstugan eller till en asyl för obildbara sinnesslöa någonstans utanför länet. Efter skolgångens slut skrevs barnen ut till hemsocknen och en del fick anställning. Vanligtvis som drängar eller pigor. Några barn stannade på skolans arbetshemsavdelning där de gavs ytterligare praktiskt träning. På 1950-talet ändrades inriktningen till att bli ett vårdhem. Under 1970-talet blev det ett habiliteringscentrum för barn med dubbelhandikapp.
Själv fick jag många kamrater som bodde på Kristinahemmet under skoltiden. Och så var det för de flesta ungdomar i Askersund på den tiden. Ungdomarna på Kristinahemmet fanns med i de aktiviteter som alla andra sysslade med. Det var inget konstigt med det. Ofta träffades vi ute på gamla idrottsplatsen för matcher i fotboll och bandy. Många som fans på Kristinahemmet hade trasliga hemförhållande och då var hemmet i Askersund det enda alternativet. Om det varit i dag skulle inte hälften av eleverna funnits på Kristinahemmet. Barnen och ungdomarna kunde inte hjälpa att de hade trassliga hemförhållande. Ett av mina första jobb på tidningen var att göra ett reportage från nedläggningen av Kristinahemmet. Det var julafton 1978 och barnen skulle vidare till en skola i Kungsör. Personalen hade fixat och donat för att barnen skulle få en bra jul. Det värmde i hjärtat. Det var inte tal om anstalt längre, utan om barn som behövde hjälp.
Vill också berätta en liten sorglustig historia som berör själva byggnaden och dess många fönster. Jag var bekant med en person som hade lite problem med livet. Ibland var han med Länkarna och ibland i Pingstkyrkan. Han hade svårt att få ihop det hela. Vid ett tillfälle satsade han på att bli egen företagare med en firma som bland annat skulle ägna sig åt fönsterputs. En dag fick han två fönsterputsarjobb samtidigt, Kristinahemmet och gamla Knappfabriken (som låg i närheten av stenhuggeriet). Det var otroligt många fönster på båda byggnaderna. Efter ha gjort en besiktning av byggnaderna, tog min bekant ett drastiskt beslut. Han lade ned firman. Det blev för många fönster.
Leif Linus Larsson har bidragit med bilder till artikeln

Ove Danielsson

PS! Kommenetera gärna.

Vattentornet

Vad ska hända med vattentornet? Det är något som politikerna funderar på i dag.

Den här bilden är plåtad från en av luckorna längst upp i vattentornet. Utsikten går inte av för hackor.

Tegelbyggnaden stod klar år 1907.

Det gick åt 170 000 tegel att mura upp det gamla vattentornet på norra höjden i Askersund. Vem som räknade stenarna låter jag vara osagt, men det står att läsa i gamla gulnade papper. Tornet som är 31 meter högt stod färdigt 1907, för 102 år sedan. I dag används inte den praktfulla tegelbyggnaden. Men den blivit något av ett viktigt riktmärke för Askersunds stad. Både från sjöss och land. Politikerna funderar nu som bäst på hur bygganden ska användas. Det är en delikat uppgift att lösa. Och på något vis måste frågan lösas.

Ska tornet säljas och göras om till bostäder, eller göras om till en kommunal kulturbyggnad? Det finns säkert många andra förslag också. I Kumla används det gamla vattentornet till bostäder. Själv har jag varit längst uppe i tornet några gånger i mitt gamla jobb för att fotografera. Bättre utsikt ut över staden får man nog leta efter. För en person med skadade idrottsknän var det ingen lätt uppgift att ta sig upp till de små gluggarna längst upp för att få några vackra bilder. Trapporna är smala och slingriga. Men hinder och många trappor är till för att övervinnas.
Cisternen som sitter i toppen på tornet rymmer 280 kubikmeter vatten och är åtta meter djup. Det var år 1897 som stadsfullmäktige började utreda vattenfrågan. Vattenledningsstyrelsen lade till att börja med fram ett förslag om att anbringa en järnplåtsreservoar överst i tornet på Sofia Magdalena kyrka. Stadsfullmäktige tyckte dock inte att det var något bra förslag, utan beslutande att bygga ett nytt torn.

Det fanns två alternativ att välja på. Ett var att bygga ett torn på Norra Bergen för 105 000 kronor. Det andra var att bygga en vattenbehållare på Väderkvarnsbacken, med filter och nytt maskineri i Askersund för 106 000 kronor. Precis som i dag gällde det att hålla i plånboken för politikerna, så det fick bli det billigaste alternativet. Själva tornet är 31 meter, men från den lägsta punkten i staden skiljer det 46 meter.

I kommunens bevarandeplan från 1993, kan man läsa att tornet har ett stort kulturhistoriskt värde och är i högsta grad bevarandevärt. En rivning är alltså inte aktuell. Om inte annat skulle ett sådant förslag få ledamöterna i ”Föreningen gamla Askersund” att gå i taket.
Det kan väl också sägas att det inte var alla i Askersund som tyckte om tornets placering. Några kulturknuttar ansåg att Askersunds mjuka runda horisontlinjer stördes av vattentornet. Men det var då det…..
Ove Danielsson

För varenda unge

Just nu tvingas 300 000 barn att vara soldater. Över en halv miljon barn köps och säljs som varor och 158 miljoner barn tvingas att arbeta. Tillsammans kämpar vi för att alla dessa barn ska få ett bättre liv. Vi gör det inte av snällhet utan för att det är barnens självklara rättighet. Under april kommer UNICEF att ha en massa aktiviteter på gång - håll utkik efter det på TV, i radio och tidningar.
Många barn far illa runt om i världen. Tillsammans kan vi hjälpa vi många av dem. Vi behöver bli ännu fler som kämpar för barnen. Enkla sätt du kan hjälpa till:
· Köp UNICEF-nålen
· Uppmana dina vänner att köpa UNICEF-nålen
· Skriv om kampanjen i din blogg etc