tisdag 31 mars 2009

1 april

Här skall det bli bostäder. Kommunalrådet Sven-Erik Franzén, ställde verkligen upp när det gällde aprilskämt. Året är 1978

Askersundsprofilen Gösta Alm var med på det mesta. Även på aprilskämt


Blev ni lurade 1 april? Det är inte något att skämmas för i så fall. En del aprilskämt från förr har blivit verklighet och då är det inte så lätt att hålla isär det hela. Nästan varje tidningen med självaktning har i dag ett aprilskämt. Samma är det med TV och radio.
Själv har jag under mina år som journalist medverkat till en rad aprilskämt. En del har varit hyfsade, en del också mer eller mindre skruvade som ingen människa har trott på. Faktum är också att jag skrivit en artikel i tidningen för några år sedan som publicerades just 1 april. Den var helt seriös, men folk som jag möte skrattade och klappade mej på axeln. ”Hur kom du på det” undrade folk och skrattade. Den dagen funderade jag över min roll som journalist. Tog folk allt som jag skrev på skämt….
Artikeln handlade om att Askersund skulle få ett varuhus i centrala stan med namnet, Nordiska. Och det var inget skämt. Varuhuset öppnade lite senare och drivs fortfarande av Mikael Larsson. Vi kände varandra sedan tidigare genom fotbollen, så vi kunde också tillsammans skratta åt ”aprilskämtet” som verkligen gick hem.
Ett skämt som jag använde 1978 kan bli verklighet framöver. Det handlade om Vattentornet i Askersund. Tornet hade tagits ur bruk. Dåvarande kommunalrådet Sven-Erik Franzén ställde upp utan blinka. En trevlig man som var med på det mesta. Möjligen var Askersund för litet för honom som politiker med lite visioner. Vi enades om att Vattentornet skulle byggas om till bostäder, med en utsikt som skulle bli fantastisk. Sven-Erik följde med mej upp till tornet och pekade med hela handen upp mot tornet som brukligt på dåliga bilder. Det flesta som läste skrattade åt skämtet. Men det fanns en del som hoppade på Sven-Erik, med en undran om det nu ”slagit över helt” för honom. Med facit i hand var vi inte helt fel ute 1978. I dag finns det diskussioner om hur tornet ska användas. Tyvärr får Sven-Erik var med att följa utvecklingen. Han avled för några år sedan. Men finns det en himmel som han kommit till, så ler han nog i dag.
Askersunds stadshotell var en het fråga under många år. Skulle det rivas för att ge plats åt ett servicehus eller inte? Gamla askersundare vill ha kvar hotellet, men till slut togs beslut om rivning och ett nytt hotell vid Sundsbron. Jag fick Askersundsprofilen Gösta Alm med på ett 1 aprilskämt. Han hade då kommit ut med sin bok ”Nordens Hawaii” som handlade om kändislivet på Falsterbohus. Bland annat om hur nuvarande kungen slog runt med flickorna. Det var före Silvias tid.
Gösta hade jobbat på olika hotell och nu ställde han upp ännu en gång. Och han var inte svår att övertala. Gösta och jag kände också varandra väl och det gjorde saken lite lättare.För att rädda hotellet skulle ett kasino öppnas i klass med Monte Carlo och Las Vegas. Gösta var självklar som croupier. När vi skulle ta bilden fanns det ingen raka att håva in pengarna med, så vi fick gå ut till trädgårdsmästaren och låna en vanlig räfsa. Men det gick bra. Men läsarna trodde inte ett ögonblick på skämtet.
Ett skämt som verkligen gick hem och lockade storpublik stod gamla Askersunds-Tidning för 1956. Järnvägsspåret mellan Askersund och Lerbäck skulle rivas up. Tidningen skrev att askersundarna gratis skulle få åka tåglinjen en sista gång innan spåret bröts upp. Det skulle också bli musikunderhållning av Skyllbergs musikkår. InneAskersundsverken som ligger intill stationen skulle det bjudas på kaffe.
Flera hundra personer stod och väntade på planen vid stationen för at åka sista turen. Så småningom kom någon på att det var 1 april. ”Resenärerna” smög sig då snabbt från platsen. I efterhand var det ingen som erkände att de blivit lurade. Alla skulle titta på någon annan som blev lurad…
På senare år finns det bara ett 1 aprilskämt i min gamla tidning. Under en period fanns det skämt på nästan varje sida och det blev det för mycket av det hela tyckte tidningsledningen. Och det var ett riktigt beslut. Det räcker med ett skämt tycker jag för att inte läsarna ska bli helt förvirrade.
Ove Danielsson

fredag 27 mars 2009

Trav på Alsen














Balder var askersundarnas store favorit på 50-talet. Han var alltid med i täten när de nordsvenska snabbloppen avgjordes på Alsens is. Ägare var åkare Ernst Skoog. En anan bra häst i Skoogs stall var Freja.
På den tiden var hästarna döpta till namn som Balder, Brunte, Dala och Gullan för att nämna några. I dag bör man kunna ett antal flera språk för att uttala ett hästnamn.
Travtävlingarna på Alsen lockade i slutet av 40-talet ofta runt tre tusen personer. Det var stora folkfester. Vid en tävling1947 skänktes halva behållningen , 614 kronor, till ”Radio-hjälpen”. Travsällskapet hade begärt att få höra ”Gamle Svarten” spelas upp på radio, men till sällskapets stora besvikelse blev det inte så. Det blev ingen skiva alls.
Askersunds Travsällskap bildades 1947 och upplöstes 1960. Håkan Person var sällskapets sekreterare från början fram till det bittra slutet. Håkan hade sitt dagliga värv vid stationshuset i Askersund. Han var också sekreterare i IFK Askersund under många år. Håkan finns inte i livet längre. Han berättade för mej att många häståkare kom till stationen där han arbetade. Ernst Skoog övertalade honom att ställa upp som sekreterare. Ordförande var Robert ”Telefon-Johan” Johansson. Enligt Håkan bestod styrelsen av ett verkligt färgstarkt gäng.
Håkan berättade att det inträffade många dråpliga händelse i samband med tävlingarna på Alsen. Vid ett tillfälle var mikrofonen inte avslagen när speakern ondgjorde sig över en ”kuse”. Den stor publiken fick verkligen höra vad han tyckte om hästen.
Travintresset har alltid varit stort i Askersund och det håller i sig. Det är bara att gå en svängt till Masen i Torghallen eller ut till Bellas vid Konsum och kolla på alla som spelar. Själv vann jag 280 kronor en gång på Harry Boy, bara som en upplysning. Men det är också allt och det visar vilken novis på området jag är. Men hästar är vackra.
För ett antal år sedan bildades Askersunds Travförening. Troligen hade namnet blivit Askersunds Travsällskap, bara någon berättat historien. Det var ingen i den nystartade föreningen som kände till det gamla sällskapet. Förste ordföranden i föreningen blev proffskusken Johan Sedström. Hur det står till med föreningen i dag vet jag inte. Den kanske fungerar lika bra som vid starten 1996….
Ove Danielsson





PS! Kommentera gärna

onsdag 25 mars 2009

Askersunds-Tidning

Askersunds-Tidning fans fram till 1956. Då lades tidningen ned och uppgick i stora Nerikes-Allehanda
Alla Askersunds-Tidningar har mikrofilmats till glädje för släktforskare och historiker. Ett framsynt beslut av kultur-och fritidsnämnden.

Askersunds-Tidning var ett givet inslag hemma när jag växte upp. Eller ”Askersundarn” som de flesta kallade tidningen. Hemma hade vi lite extra anknytning till A-T. Två av mina bröder jobbade på tidningen som sättare och tryckare.
AT kom ut tre dagar i veckan fram till 1956. Då lades verksamheten ned i Askersund och gick upp som ett blad i stora Nerikes –Allehanda, som ägde AT. Till att börja med hängde själva ”huvudet” på AT med i stora tidningen, men det var bara under en övergångsperiod. Mest för att stilla ilskan hos uppretade askersundare.
Ilskan var stor i stan över att lokaltidningen försvann. Nästan alla lovade att inte ta i den stora tidningen. Inte ens med tång. Men det skulle ändra sig. Vi människor glömmer fort. När Nerikes-Allehanda var som störst i Askersund låg täckningen i innerstan på 75 procent. Det går inte att bli så mycket större för en länstidning. Vet inte hur det är i dag. Sedan jag slutade som reporter för att år sedan har jag inte tillgång till några siffror.

Första numret av Askersunds-Tidning kom ut i september 1857. Carl Isak Fahlgren var mannen som startade tidningen. Fahlgren avled 1878. Året efter ändrade den nye ägaren namnet på tidningen till Askersunds-Veckoblad. År 1918 återtog tidningen sitt ursprungsnamn.
Under många år fanns de gamla tidningsläggen uppe på Rådhusvinden i dammet. Nerikes-Allehanda skänkte de gamla läggen till kommunen allt eftersom. Och det blev många med åren. I flera år hjälpte jag hembygdsforskaren Karl-Magnus Svensson, med att hämta lägg på vinden. Han hade astma och tålde inte damm. Svensson fick sitta i vindstrappan och leta efter artiklar.
Senare såg bibliotekarie Johan Brinck till att de hamnade i lokalhistoriska arkivet på biblioteket.

I början på 2000-talet såg kultur-och fritidsnämnden till att Askersunds-Tidning mikrofilmades. Ett viktig och framsynt beslut även om det kostade lite pengar. Släktforskare och lokalhistoriker har haft mycket nytta av mikrofilmerna. De gamla tidningsläggen finns också bevarade, men de lånas inte ut. Folk har tyvärr klippte i tidningarna eller rev ut sidor. Nu ligger de säkert förvar.
Filmerna förvaras i ett särskilt rum där också släktforskarna håller till. Det finns möjlighet att ta kopior på artiklar som mikrofilmas, men det kostar en slant. Papper och bläckpatroner kostar pengar.
Ove Danielsson

söndag 22 mars 2009

Häxan

Bilden på Mariana Vlady som häxa fanns på tidningarnas förstasidor. Bland annat på bildtidningen SE.
Bilden är från en scen i filmen "Häxan". Mariana Vlady får på nöten av ett gäng kvin´nor på kyrkbacken. Statisterna var från Askersund.

En filmkamera kan locka människor att ställa upp på det mesta. Säkert finns det en dröm hos många att bli en riktigt kändis. Som folk tittar efter på stan. En som också kommer att tjäna stora pengar och att få skriva autografer till stora som små.

I Askersund har det inte funnits så stora möjligheter att förverkliga sina drömmar framför en filmkamera. Med undantag för Antikrundan i Närlundahallen för några år sedan. Då fanns chansen att ta med någon gammal fin pryl och agera framför kameran.
Men i mitten på 50-talet inträffade sensationen. Då spelades delar av den fransk-svenska filmfabeln ”Häxan” in i Askersund. Det drällde av kända skådespelare i stan under några veckor. Fransyskan Mariana Vlady återfanns i huvudrollen som häxa. I verkligheten var hon minst av allt en häxa. När filmen spelades in var hon 17 år och redan världsstjärna med ett 20-tal stora filmroller bakom sig. Vackra Mariana med sitt långa blonda hår väckte naturligtvis stor uppmärksamhet i Askersund under inspelningsveckorna. En främmande fågel i 50-talets Askersund.
Många askersundare fick chansen att medverka som statister. Det blev ett minne för livet. En del hade också säkert egna större filmdrömmar. Att själva stå längst fram i rampljuset. Som jag började med går det att få folk att göra det mesta framför filmkameran. Kände en som sågade ved i två veckor framför kameran, men som aldrig kom med på filmen. Filmgänget behövde ved till några scener och då placerades en kamera framför mannen jag kände. Frågan är om det fanns någon rulle i kameran, men bra med ved blev det.
En annan man som jag var bekant med skulle som statist spela lite berusad på kyrkbacken i filmen. Delar av filmen utspelades vid Skagershults kyrka. Tyvärr tog min vän rollen lite för allvarligt. Han kunde inte genomföra statistrollen utan plockades snabbt bort. Benen var allt för vingliga för att det skulle bli trovärdigt. Det är en sak att vara lite onykter och en annan att var full.
När filmen hade premiär i Askersunds Folkets hus 1956, kunde man i förhandsreklamen läsa att det var bäddat för en ”våt spetsnäsdukskväll för damerna”. Om herrarna stod inget. Många av de bästa svenska filmskådisarna på den tiden medverkade i filmen. Trollful mormor till undersköna Mariana Vlady var Naima Wifstrand.
För mej som tycker att alla filmer ska sluta lyckligt blev ”Häxan” en besvikelse när jag såg en reprisföreställning i Folkets hus för några år sedan. Det slutade i rena eländet på kyrkbacken. Ett antal kvinnor-därav många av statisterna från Askersund- försökte helt enkelt ta kål på Mariana Vlady. Ska inte avslöja hur det slutar för alla som inte sett filmen. Men i Askersund har de flesta sett filmen. Det är jag övertygad om. Åtminstone den äldre generationen.
Ove Danielsson

onsdag 18 mars 2009

Skyllbergsvallen

Bilden på Skyllbergsvallen är hämtad från en av Skyllbergsböckerna. Planen invigdes 1939
Bilden är 1949. Sydnärkesalliansen-spelare från hela Sydnärke- mötte ett danskt lag

SydnärkesalliansenSkyllbergsvallen 1949. Stående fr.v:Börje Persson, Laxå, Kurt Andersson, Laxå,Bengt Gyllin, Hallsberg, Göte Nordqvist, Hallsberg, Gösta Karlsson, Skyllberg och Gunnar Carlsson, Askersund. Knästående: Karl-Erik Södergren, Askersund, Sten Gustavsson, Laxå, Henry Sigfridsson, Hallsberg, John Bernström, Skyllberg och Bengt Härdner, Skyllberg


Vill man uppleva riktig fotbollskultur är ett besök på Skyllbergsvallen nödvändigt. Så skrev jag i tidningen i början på 2000-talet. Och jag var inte helt fel ute för att skryta lite. Några år senare då Riksidrottsförbundet firade sitt 100-årsjubileum, listades också Skyllbergsvallen som en av landets 100 idrottshistoriska platser. Det skedde i samarbete med Riksantikvarieämbetet. Den stilrena träläktaren och dito entré är klockren fotbollsnostalgi.
Skyllbergsvallen som invigdes 1939 har blivit kultur och det med all rätta. Träläktaren är K-märkt. Det har också gjort att Skyllbergs IK fått lite pengar till hjälp från länsmyndigheterna att hålla läktaren i trim. Ganska nyligen blev det klart med att klubben skulle få lite pengar igen. En gammal träläktare fodrar stor omsorg .
Skyllbergs Bruk såg till att Skyllbergs IK fick en trivsam idrottsanläggning en gång i tiden. Dåvarande bruksägare Ivan Svensson var mycket idrottsintresserad och det har sedan följt familjen Svensson. Förhoppningen hos Ivan Svensson kanske var ett stort genombrott för Skyllbergs Idrottsklubb på den idrottsliga sidan som skulle ge eko ute i Sverige. Tyvärr blev det inte så. Men det finns ju andra kvalitéer än segrar och rekord. Trivsel och ömsesidig glädje smäller också högt.
Ivan Svenssons såg bland annat till att IFK Askersund fick en bra back i sitt allsvenska bandylag. Karl-Erik Andersson, kom som elingenjör till ”bruket” från Stockholm. Han hade under flera år spelat bandy i AIK. Karl-Erik berättade för mej att han tänkte lägga av med bandyn när han kom till Skyllberg. Men det tyckte inte Ivan Svensson, som uppmanande honom att omgående söka upp IFK:s bandyträning. Och så blev det också. Karl-Erik var sedan under många år en verklig backklippa i IFK:s allsvenska bandylag.
För några år sedan hamnade Skyllbergsvallen i verkligt fint sällskap. ”Vallen” hamnade nämligen på en ”fem i topp”-lista för fotbollsarenor, tillsammans med Stadio Giuseppe Meazza i Milano, San Marmés i Bibao, Westfalen-Stadion, Dortmund och Ajaxs hemmaarena, de Meer i Amsterdam. Inga dåliga grejer. Det var arenasamlaren och skivbolagsdirektören Lars Nylin, som tog fram topplistan. Nylin hade besökt 250 arenor. Arenasamlande är en stor sak internationellt. Det finns klubbar för samlarna. För att bli medlem i en av klubbarna måste man ha sett fotboll på samtliga 92 fotbollsarenorna i det engelska ligasystemet. Bara ett besök räcker inte.
Själv har jag spelat många gånger på fina Skyllbergsvallen med IFK Askersund. Ofta blev det förlust, men det var ändå lite speciellt att sitta i omklädningsrummet under träläktaren. Precis som på de flesta idrottsplaster på den tiden fanns det ett gäng trogna supporters även på Skyllbergsvallen , som visste hur ”riktigt fotboll” skulle spelas. Gänget var alltid placerat i hörnet där matchklockan finns. Det var inget snällt gäng och särskilt mot oss som kom från Askersund. Stöddiga askersundare…
Expertgänget kunde också vara väldigt elaka mot sina egna spelare. Det fanns alltid hackkycklingar i det egna laget, precis som på de flesta andra ställen.
Inne på idrottsparken i Askersund fanns en liknande läktare som på Skyllbergsvallen fram till i slutet på 70-talet. Den invigdes 1925. Med dagens sätt att se på kultur hade det var omöjligt att riva den läktaren. Frågan är om det hade varit möjligt att över huvud taget flytta idrottsplatsen upp till Solberga som de styrande i kommunen gjorde. I dag finns det hyresbostäder på den gamla idrottsplatsen intill Konsum. Det är bara björkarna som finns kvar och miner om gamla tider. Från början fanns det ett beslut om att bostäderna skulle byggas på Solberga, men av någon underlig anledning fick de styrande för sig att skifta om.
Personligen tycker jag det var ett korkat beslut. Särskilt för mej som har suttit i omklädningsrummen under den gamla träläktaren även i Askersund och har många fina minnen därifrån.
Ove Danielsson

lördag 14 mars 2009

Sveriges längsta lastbil

Askersundsverkens bil var 32 meter lång och kunde lasta 452 helfat. Jobbarna på bilden är Erland Lindberg och Bojsman Karlsson.
För drygt 50 år sedan inhandlade ägarna till Askersundsverken, familjen Franzén, en lastbil av kolossalformat för frakt av oljefat ut i Sverige.
Bilen med det långa släpet var på den tiden Sveriges längsta bil, 32 meter. Den väckte stor sensation. Tidningarna skrev spaltmeter om fordonet.
Många askersundare har ännu inte glömt jättebilen. Och det är inte så konstigt. Nästan halva Askersund jobbade på Askersundsverken. Har man inte jobbat där själva, så är det alltid någon släkting som gjutit villapannor eller pressat oljefat på gamla ”verket” i Strandparken..
Anledningen till att familjen Franzén köpte den stora bilen var att järnvägen från Askersund till Lerbäck lades ned. En bil som kunde lasta lika mycket som en järnvägsvagn eller mera var nödvändigt. John-Axel Franzén hade bott och jobbat i Tyskland. Han hade sett stora bilar rulla fram på de tyska vägarna. John-Axel kom hem och började jobba i familjeföretaget. Han tog också fram ritningsförslag på hur bilen skulle se ut. Och vara konstruerad.
Det blev en Volvo. Ryds i Virserum ställde sedan i ordning bilen. Volvon rullade sedan tio år på den svenska vägarna. John-Axel har en stor samling av gamla fina bilder från den tid då Askersundsverken var igång med tillverkningen. En riktig kulturskatt vad gäller industrihistoria. Bilden till den här artikeln finns som ett jättefotografi på väggen i en av kontorslokalerna på gamla ”verket”. Bilden togs fram till en utställning i Örebro som Askersunds kommun deltog i. Askersundsverken och bilen representerade kommunen.
Ove Danielsson

lördag 7 mars 2009

Farsan

Det har blivit mode på senare år att skriva böcker om sin fäder. Har läst en del av böckerna. Många verkar ha haft skitstövlar till fäder och det verkar finnas ett behov att upplysa andra om det. En del av böckerna har också blivit storsäljare. Och visst kan det vara intressant läsning att få en heltäckande bild av personer som man skapat sig en uppfattning om. Allt kanske inte stämmer med den bild som skapats i huvudet. Ofta blir den mycket sämre.

Själv var jag väldigt tidigt ut att skriva om min farsa, utan att lämna ut honom helt. Det skedde redan 1984 i samband med ett jubileum som IFK Askersund hölls. Det gavs ut en skrift där det fanns önskemål om att jag skulle skriva något om farsan. Han var på olika sätt inblandad i föreningens verksamhet, med spolning av is och skridskoslipning för att nämna något. Artikeln plockades också över till boken ”Askersundare berättar” som kom ut 1997. Det gjordes med mitt medgivande.

I ärlighetens namn hade jag inte så mycket med min farsa att göra. Han gjorde sina grejer och vi andra hemma i kåken vid sjön gjorde våra. Farsan var snäll och avskydde alkohol. Det är mitt klara minne. Han hade ingen koll på skolgång och andra praktiska saker. Det ordnade morsan hur det nu gick till…

Jag och mina bröder var aktiva inom IFK och de gillade farsan. Han såg så många matcher han kunde. Även om inte vi bröder var med alla gånger. När vi kom hem förklarade han också hur vi skulle ha spelat för att vinna. Själv hade han aldrig sparkat på en boll eller hållit i en bandyklubba. Hans idrottsintresse sviktade aldrig. Det höll i sig fram till hans död 1966.


Farsan var också mycket sjuk i långa perioder, därför kunde han inte ha något ”riktigt jobb”. Det ledde också till att han ibland fick lägga in sig på sjukstugan i Askersund för vård. Det fanns inga pengar till medicin På den tiden fick de sjuka betala sina mediciner själva. I samband med sjukhusbesöken fick han alltid också en dos med sig hem som räckte några veckor. Som tur är har det blivit förbättringar på den punkten. Pengarna styr inte längre.


Han som så många andra blev gengasförgiftade i de militära under krigsåren på 40-talet. De som drabbades kämpade för att få lite skadeersättning av staten. Men så blev det inte. De fick skylla sig själva.
Många har frågat hur vi hade det hemma. Alla visste att vi hade det mycket knapert. Men jag brukar alltid svara , att man blir född där man blir och det är inte mycket att göra åt. Och det har inte gått någon social nöd på mej. Farsan var ju ändå min farsa, med alla de fel och brister som alla fäder förmodligen har. En del har gjort stor sak av att ha haft det dåligt. Och faktiskt briljerat med det. Men det har aldrig varit min stil. Det gäller att göra det bästa av situationen.

Texten från IFK-boken från 1984 har jag lagt så den som vill kan läsa. Det går att klicka på den så den blir större och mera läsbar.






onsdag 4 mars 2009

Märklig handstil

Torsten Tegner var en färgstark sportskrivare. Teckningen är gjord av Hermansson.
Kan någon tyda TT:s brev? Skriv gärna och kommentera i så fall. Själv hade jag stora problem. Kicka för större bild





Breven från Stig Slas Classon var enklare att läsa.


Under mina år som journalist fick jag naturligtvis kontakt med massor av människor. De flesta genom direktkontakt, men en del brevväxlade jag också med. Och det är just det här kommer att handla om.

Kände sportskrivaren och grundaren av Idrottsbladet Torsten Tegnér var en trevlig och rolig man. Men breven och vykorten från honom tog veckor att tyda. Någon mera driven handstil har jag aldrig råkat ut för. Det var rena gissningstävlingen att tyda TT:s handstil.
TT hörde ibland av sig om bandyn i Askersund. Han frågade hur det var IFK:s bandyess Gunnar Carlsson och Karl-Erik Södergren. Om jag träffade dom. Han ville alltid att jag skulle hälsa till bandystjärnorna när vi träffades. Sista gången han skrev skulle han inviga sitt utkikstorn i Gränna. TT skrev att han skulle stanna till på hemvägen för att dricka kaffe och äta sockerkaka hos mej i Askersund. Men det blev aldrig så. TT var gammal och sjuk och avled senare. Breven och vykorten har jag sparat.
Visar ett vykort så ni själva kan se hur det såg. Den som kan tyda kortet kan ju alltid kommentera det med några rader och berätta vad som stod.
Författaren Stig Slas Classon hade jag också lite kontakt med. Men den mannens brev var dock inga problem att tyda.

En del handskriva årsmötesreferat som dök upp på redaktionen kunde också vara ett problem att tyda. Men de allra flesta var mycket välskrivna med utmärkta handstilar. Tror att sekreterarna ibland blev valda till sin post just på grund av handstilen. Utvecklingen gick framåt. En del föreningar tog fram färdigskrivna referat med den tom ruta för den nya styrelsen. Tidningen slutade senare att ta emot handskrivna referat. Det tog helt enkelt för mycket tid att reda ut det hela. Och blev det fel så började telefonerna ringa.
Själv har jag en bedrövlig handstil efter alla år på tidningen då det gällde att skriva fort vid olika möten. Som fullmäktige. Men jag tränar på att bli lite bättre.
Ove Danielsson

måndag 2 mars 2009

Drömmen om en cykelbil




Gamla kära Hobby Förlaget i Borås har fått många män att ge upp sina tekniska karriärer redan i unga år. I förlagets katalog på 40-talet kunde alla köpa ritningar på den perfekta cykelbilen ”Fantom” för endast 4,50 kronor.



Många köpte ritningar men gav snabbt upp bygget. Det fodrades nästan en doktorsavhandling för att kunna bygga ”Fantom-bilen”. Alltså inget för smågrabbar. I dag hade ritningen säkert varit ett fall för Sverker Olofsson i hans Plusprogram på TV. ”Ska det verklige vara så här ”, som han brukar säga.



Hobbex-som senare tog över Hobby Förlaget- har sålt närmare 30 000 ritningar. Ännu finns det inget dokumenterat om att någon cykelbil blev kvar! Inte ens på 40-talet omnämns något om en färdigbyggd ”Fantom”. Skinnkonstnär Benny Öhrman som under ett antal år verkade och bodde i Askersund byggde en egen cykelbil i sitt garage vid Oxgropen. Det var nog det närmaste någon kommit en egen ”Fantomen”. Men han använde inte ritningen från Hobby Förlaget. Han nöjde sig med att kolla på katalogbilderna. Och det blev riktigt bra. Jag vet för jag har själv provkört den. Den kan väl nämnas att Benny sedan ett antal år tillbaka bor och skapar skinnkonst i USA. Men vi håller kontakten allt emellanåt.



Benny köpte ritningen som grabb men gav snabbt upp sina cykelbilplaner som ung. Men drömmen levde kvar i huvudet och när han blev vuxna karlen byggde han sin variant. När det var aktuellt tyckte Benny att folk som var intresserad av teknik skulle använda mörka och tråkiga vinterkvällar till att bygga sin egen trampbil. Men det var ingen som nappade på förslaget vad jag vet. Benny lämnande kvar sin trampbil i Askersund när han gav sig iväg. Om jag är rätt informerad har veteranfordonsklubben tagit över ”Fantomen”. Historien kunde väl inte sluta så mycket bättre.


Ove Danielsson